Den värsta av känslor
Alltså jag blir gärna arg. Sur. Förbannad. Ledsen. Vad som helst. Till och med rädd. Bara jag inte behöver bli besviken. Eller svika någon annan. Det är den kanske värsta känslan jag vet.
Tomheten som sprider sig som ett svart hål inom en. Eller den totala ångesten som uppstår när man svikit någon man älskar. Jag har ett par tydliga, hemska minnen från vad som idag räknas till det förflutna. Där jag svikit personer. Där den ena sa det är nog bäst att ni inte ses mer. Och den andra, som förlät mig (det smärtade otroligt nog ännu mer).
Att bli besviken. Det handlar om att man förväntade sig något annat. Man hade högre förhoppningar. Kanske om en händelse, en vänskap, en partner.
Och vi känner väl alla igen konversationen:
– är du arg?
– nej, jag är besviken.
Och hur mycket ondare de orden gör. Att inte ha fått vara den där någon annan trodde man var. Att inte ha lyckats leva upp till förväntningarna. Att inte ha varit den fantastiska vän, flickvän, dotter, kollega eller vad man nu kan tänkas vara. Eller tvärtom.
Men du kommer svika någon, och du kommer bli besviken.
Så underskatta inte kraften i att förlåta någon – eller att bli förlåten.
4 svar
Känner igen det du skriver om… Att känna att man har svikit… värsta känslan. :(
/C
http://fondofhome.blogg.se – nyinvigd renoverings-/inredningsblogg
Ja, usch. Man kan inte mer än be om förlåtelse och lära av sina misstag…
Ojoj den känslan. Håller helt med – det är lugnt den värsta! Jag har också några hemska minnen som än idag ligger och gnager för att jag aldrig känt att jag fått rett upp dem. För att de situationer där jag svikit ändrat på relationen till de personerna enormt. För att de personerna faktiskt inte finns i mitt liv längre – säkert mycket på grund av de ouppredda sveken. Fy. Besviken. Vilken ytterst oromantisk känsla.
Tyvärr en känsla som de flesta av oss nog kan relatera till. Tiden läker förstås såren och det är väl tur det, även om det kan smärta att minnas det som var.