Cykelresans andra etapp: Raumo–Eura 46 km

Måndag 26 juli – dag två

Vi vaknar med en fin utsikt efter ni vet vad som hände kvällen innan. Det är nästan så att man skulle kunna undra om T faktiskt glömde nyckeln till låset med flit, så att han skulle kunna ha cykeln just så här, som en snuttefilt under natten. Men då kan man också tycka att han borde ha “glömt” låset istället som är både tungt och otympligt att bära med – jag menar, jag fick inte ens packa med en deo!

Frukost i Raumo

Dagen börjar en stund efter nio när vi lämnar vårt Airbnb Haus Anna (huset ovan) för att ge oss ut i jakt på frukost.

Efter en stunds promenaderande längs med Kuninkaankatu (eller Kungsgatan på svenska men Raumo är ju enspråkigt finskt, så vet inte vad kutym gällande gatunamn är då faktiskt) beslutar vi oss för det anrika Kontio som funnits här sen 1959.

Stämningen på café Kontio lever upp till förväntningarna men tyvärr gör inte den fyllda croissanten det. Jag klagar sällan på mat, men den var inte alls frasig och frågan är om det var gårdagens croissant?

Islatten var desto bättre i alla fall och hur som helst säger alla mina fördomar (empiriska studier ehm!) mig att små städer ofta tummar lite på kvaliteten. I de större städerna försvinner du snart om du är medelmåttig, på mindre platser finns knappt någon konkurrens.

Och ni hör ju, det går alldeles för snabbt och enkelt att bli en storstadssnobb. Skäms!

Raumo får däremot högsta betyg av oss. En stad som påminner om Borgås gamla stad som ju är en favorit sedan innan.

Vi ser ett hus som är till salu och det är ju en omöjlighet att inte låta tankarna fara iväg en stund och undra hur det skulle vara att flytta till en plats som denna.

En kort runda runt i gamla Raumo (solen gassar redan hett och vi letar oss från den ena skuggplatsen till nästa) och sen väntar resans huvudpunkt. Cyklingen förstås. Nu ska vi lämna kusten och fortsätta rutten inåt landet igen. Mot ännu mindre samhällen och ännu färre caféer!

Upp i sadeln igen

Lite stretch och rörelser hjälper aningen för axlarna, men början känns ändå ganska tung för just dem. Snart är kroppen varm igen och det känns lite lättare.

Och rumpan då undrar du? Rumpan mår som en prinsessa. Om det är en kombo av bra cykelshorts och chamois-kräm eller om den här rumpan helt enkelt är gjord för cykling är svårt att säga, men förskonade är vi.

Vi tar en sista sväng genom gamla Raumo med cyklarna.

Och så tar vi farväl av den lilla staden på fina cykelvägar och njuter av trevliga villaområden som snart byts ut till ängar och sen skogar. Sikte har vi inställt på ett café efter 20 km och där tänker vi pausa för lunch. En målbild jag längtat efter, för vad är väl bättre än att få pausa för god mat för att sedan fortsätta äventyret?

De sista 6 kilometrarna ansluter vår trevliga väg till den större vägen som är fylld av bilar och långtradare. Snabbt går det även för oss, men någon trevlig upplevelse är det inte direkt. Att bli omkörd av enorma lastbilar är lagom skrämmande. Vi håller hårt i styret och trampar på – och snart ser vi tackolov caféet!!

En oväntad lunch i Lappi

OBS! Detta Lappi, icke att förväxlas med finska Lappland.

Äntligen! Ett gulligt trähus välkomnar oss och vi tar en tur genom butiken med alla dess prylar innan vi når cafédisken.

Förväntansfullt och hungrigt skannar våra ögon utbudet och letar efter någon typ av meny. Vad har vi här då? Jo nä men här har vi… BARA FIKABRÖD.

Besvikelsen knockar oss. Här finns ingenting i matväg som våra hungriga kroppar kräver.

En snabb googling talar om för oss att det finns en räddning en bit bort! Kolla gatuvyn, uppmanar jag, om det verkar vara en restaurang vi kan kliva in i såhär (svettiga, i cykelkläder). Gatuvyn visar bara ett industriområde, skitsamma, vi måste ge det en chans!

Så vi fortsätter 800 meter till den lunchrestaurang som ska ha öppet en halvtimme till. Och kliver rakt in i en Kaurismäki-film. Exakt vad det innebär är svårt att förklara för dig som inte är bekant med den finska regissören i fråga. Men man kan säga att det är en oväntad upplevelse.

Här står vi plötsligt i en enkel restaurang dit arbetarna kommer för sin lunch. Ungefär 60 stycken dagligen får vi veta av ägaren som är hemskt trevlig, och tro det eller ej: pratar svenska! Vi befinner oss på mycket finskspråkiga territorium nu och svensktalande är en sällsynthet.

Han berättar hela sin livshistoria medan vi nästan slänger i oss potatis och något fläskkött med mängder av gräddig sås. På torsdagar serveras fisk och det är den mest populära dagen. Väggarna är klädda i tapeter från ett annat årtionde och vi förstår vad en av de få recensionerna på nätet menade när hon beskrev det som om tiden stannat här. Givetvis innehåller buffén även ett efterrättsbord med den mycket klassiska finska fruktkrämen (kiisseli) och en skål med lakritsfiskar och kex. Vi förser oss med det senare.

Med mat i magen är vi glada men kroppen tung. Det håller i sig några kilometer och sen är vi igång igen.

Grusväg efter grusväg

Det är ett äventyr att svänga in på en grusväg och inte riktigt veta exakt vart den ska ta oss. Jag försöker titta närmare på kartan för att avgöra hur lång just den här grusvägen är, men vi är bortom gatuvyer nu. Ibland visar Google Maps lite fel och vi tvingas fundera en stund på vilken väg vi faktiskt ska ta.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är AF51C49F-6A43-4EA0-965C-4A7ABBCF8CF5-1440x1920.jpg

Emellanåt känns det som om vi befinner oss långt ut i ödemarkerna. Men så dyker ett hus upp som inte bara ser ut som en sommarstuga utan som om någon faktiskt bor där. Och lite av en trygghet är det faktiskt, som de inte särskilt bevandrade cyklisterna vi faktiskt är.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 515309ED-E2E7-41BC-B6A2-3E2456592EDB-1440x1920.jpg

Och lika fantastiskt som att svänga av från en större väg till de här mindre och mysigare sträckorna – lika skönt är det varje gång den långa grusvägen når sitt slut och vi får flyga fram längs asfalterade vägar igen. Att omväxling förnöjer är väldigt sant.

Efter dryga tre timmar på cykeln, plus all tid vi pausat (kanske 1.5 timmar totalt), och 46 kilometer, rullar vi in i den stillsamma gamla bruksbyn Kauttuan Ruukinpuisto i Eura.

Här väntar oss en historisk plats, Alvar Aaltos fotavtryck och ett finare hotell!

Hotell Kauttuan Ruukinkartano där vi ska tillbringa natten.

Den kulinariska lyxen fortsätter: middag i hotellsäng

Haha vad är det för ställe där allt är stängt en måndag?! Ja, små samhällen som detta. Och lika bra var väl det.

Eura är knappast känt för sina restauranger och köttbullarna vi köper i butiken med 30 procents rabatt för att rädda dem från matsvinn är kanske den bästa middag vi kan få. Tack hotellet för den geniala idén med mikrovågsugn i korridoren utanför rummet. Har nog funnits fler stackars gäster som varit i jakt på mat här, då hotellets restaurang bara är öppen under somrarna onsdagar–lördagar.

Middagen.

Efterrätten. Eller också: min kille tror att jag är cyklist på elitnivå och behöver äta därefter för att uppnå maximal prestation. Choklad-proteinpudding med återhämtningsdryck som smakar vit choklad och vanilj, och jordgubbar till det. Kanske ingenting jag skulle servera middagsgäster, men det funkar och framför allt: det utgör sitt syfte.

Ett av de två ombytena som min packning består av.

Vi tar en kort promenad runt i byn men mycket mer orkar vi inte. Här på det gamla fabriksområdet är det ganska mysigt och fint, men det är ett stort område och aktiviteten är sparsam – vilket lämnar en dyster känsla över alltihop.

Sevärdheterna i fokus är dock alla Alvar Aalto-hus som byggdes under 30-talet, och de ska vi ta en närmare titt på i morgon.

19.36

Energinivån idag är en helt annan, så här efter dagens avklarade etapp. Tackolov. Jag kan känna att dessa 46 kilometrar var en skön ”återhämtningsdag” efter gårdagens knappa 80 km. Benen var förstås lite trötta på morgonen, men ingen större fara.

Värre är det med axlarna. Jösses. Dator/mobil-axlarna jublar inte över timmar i cykelposition. Och jag antar att cykelyoga är en grej, men man borde också utföra någon sorts yoga på själva cykeln under längre distanser… Olika rörelser som gör gott för den stackars överkroppen?! Ska googla detta. Eller så behöver jag bara träna upp mina coremuskler. Samt antagligen cykla lite mer innan nästa cykelresa går av stapeln.

Tänker jag medan vi ser på OS och snart sover gott igen.


» Cykelresans tredje etapp: Eura–Yläne 41 km

FÖLJ:

2 svar

  1. Vilket härligt cykeläventyr ni varit med om! Jag antar att det blir en tredje dag? Jag blev riktigt inspirerad och kommer att till stor del att viga augusti månad åt cykling. Inga långfärder men lite då och då blir också till mil. Som cyklist kan man råka ut för ett och annat, ibland positivt, ibland inte fullt så bra. Det är väl det som är tjusningen med cykeltur. Den där lunchrestaurangen hade varit intressant att besöka. Jag tror jag vet ungefär vad som menas.

    Och fina bilder! Med så stora bilder kommer man in i händelserna på ett helt annat sätt än när det är pyttesmå och få bilder.

    1. Ja visst blev det en tredje dag – fjärde och sista dagen ska även komma upp idag!😀 Fantastiskt att du blev inspirerad. Mindre cykelturer är ju inte heller att underskatta, det är ett fint sätt att ta sig runt på i sin egna stad.

      Om du någon gång har vägarna förbi lilla Lappi mellan Raumo och Eura kan du leta upp Anjan Lounas-Kahvila 😉

      Tack vad kul att bilderna uppskattades också!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe