Cykelresans tredje etapp: Eura–Yläne 41 km

Tisdag 27 juli – dag tre

Jaha, vi vaknar upp till en ny dag. Det hade varit jätteskönt att ligga kvar i sängen och dra sig en timme eller så, men hotellfrukosten och Alvar Aaltos terasshus väntar ju på oss! Ja för att inte tala om ännu en dag av cyklande.

Det är inte så att vi direkt stressar fram men jag kan låta hälsa att det är en utmaning att hinna med den här cykeldagboken. En semestrande själ behöver ju nämligen lite tid för totalt slappande också – särskilt efter alla timmar flåsandes på cykeln.

Boendet Kauttuan Ruukinkartano är vackert och ligger fint här i bruksbyn, men det är opersonligt och lite trist. Frukosten är inte något särskilt men vi äter med god aptit – de här elitcyklisterna satsar på guld idag!

Och sen ger vi oss ut i byn på en liten upptäcksfärd innan terasshuset öppnar för allmän visning. Jag kan berätta mer om Eura och Alvar Aaltos magnifika verk här en annan gång, det hör ju kanske egentligen inte till cykelsemestrandet i sig.

Redo för resans varmaste dag

Redo för värmen vet jag dock inte om jag är och jag funderar en stund vad som egentligen är värre. Att smörja in sig med solkräm och genast känna svettpärlorna i ansiktet, eller gå ut i bitande minusgrader och känna frosten i ögonfransarna?

Oavsett har vi inget val. Sträckan på dryga 40 kilometrar måste vi fixa! Och vet ni vad tjusningen är? Idag ska vi cykla längs med en sjö. Vågar vi hoppas på ett dopp och lite svalkande vindar från vattnet?

Målet är ännu ett litet samhälle, den här gången med namnet Yläne – ännu lite mer ute på landet.

Cyklarna är åtminstone redo och känner sig otroligt utvilad efter en natt inne på hotell (i brist på något rejält att låsa fast cyklarna vid utomhus, eller ja cykeln – den ena saknar ju fortfarande sin nyckel).

Jag är förresten den som är utrustade med både sidoreflexer och ringklocka – som man bör enligt cykelreglerna. Vem som nu någonsin följer upp sånt?

Så vid tolvtiden kommer vi iväg igen. Möjligen är det klokare att cykla iväg tidigare på förmiddagen när det är så här varmt, men vi har inte bråttom – och det där terasshuset öppnade först klockan 11, så därav fick det bli så här.

Ett våffelcafé!!!

Förutom sjön är dagens målbild våfflor till lunch. Men jag vågar inte ha allt för höga förhoppningar efter gårdagens lunchbesvikelse över caféet som inte hade någon mat.

Redan efter knappa 14 kilometer – en enkel sträcka men som ändå känns på grund av värmen – når vi Säkylä. Med nervösa små cykeltramp tar vi oss igenom samhället och spanar efter sommarcaféet som ska servera våfflor. Det är alltså vad vi lyckats utläsa av den information vi hittat via Google maps, men vi vet också vid det här laget att information på internet om sommarcaféer på mindre orter är särskilt opålitligt…

Vi tar en kort paus precis vid vattnet innan vi fortsätter mot platsen där caféet bör ligga.

Och ja men HALLELUJA!

Där, i anslutning till en skönhetssalong, ligger ju sommarcaféet! Och visst serveras våfflor! En sorts salt och en sorts söt – vi beställer in bägge och lyckan är fulländad. Mmmmmm.

Matig våffla med fetaost, sallad, tomater och rostad lök.

Efterrättsvåffla med jordgubbar, björnbär, glass och grädde.

Vilken dag! Om igår var en återhämtningdag, så känns idag som en ren och skär lyxdag. Vi har redan fått en god lunch i våra magar och vi har resans kortaste cykeldag framför oss! Enligt planen är det bara 38 kilometer som står på kartan idag, men som vi lärt oss brukar detta antal alltid plussas på med ett par kilometrar…

Vi lämnar sjön och hamnar i skogen längs gamla Åbovägen

På våffelenergi rullar vi söderut igen och nu svänger vi av från sjön en bit. Plötsligt kommer vi in på en ganska stor väg och inser att vi behöver leta upp småvägar intill.

Det här är det kanske det mest intressanta under resans gång, vägar får en helt nya proportioner på en cykel! En landsväg är inte bara en landsväg utan den kan kännas som en motorväg om där finns lite mer trafik och det även förekommer lastbilar. Och har du någonsin tänkt på hur många olika typer av grus- och skogsvägar det finns? Testa ta dig ut på grusvägar med cykel så kommer du förstå vad jag menar. En grusväg kan vara antingen underbar eller förjävlig (eller utmanande och rolig om du så vill).

Efter att ha studerat Google maps en stund ser vi att det finns en liten väg som går en bra bit längs med den vanliga vägen – och det visar sig vara Vanha Turuntie, alltså gamla Åbovägen. Så längs den tar vi oss fram och jag känner de historiska vingslagen följa oss. Tänk, här färdades man med häst och vagn till och från Åbo – det känns mäktigt på något vis.

Här på skogsvägarna är det lugnt, men plötsligt är det något framför oss som får oss att snabbt sakta in. Det är en häst som stegrar och hjälp – en ryttare som ramlar av. Hon tar sig snabbt upp på benen och vi frågar chockat om allt är okej, och hon svarar lika chockat att det verkar så. Det såg läskigt ut, säger T, ja så kändes det också, svarar hon. Hon fortsätter åt andra hållet och vi åt vårt. Antagligen skrämde vi hästen? Men vi är inte heller de enda cyklisterna här utan snart möter vi ett annat par. Så om vi hade kunnat vara mer försiktiga vet jag inte, vi cyklade inte snabbt och någon varning för hästar fanns det inte heller.

I och för sig kan jag hålla med om att jag ser lite skräckinjagande ut.

Det är tack vare dessa skogstigar vi till slut landar på 41 km dagen till ära.

Ett dopp i sjön – och ån!

Efter ungefär 9 kilometer kommer vi ut på den stora vägen igen och ser skyltar om en strand! Och visst är det läge för ett dopp nu. Det är eftermiddag och vi har bara cirka 7 kilometer kvar till gården där vi ska checka in. Alltså: det gör ingenting om vi badar bort både solkräm och chamoiskräm.

När vi når stranden går dessutom solen i moln och äntligen får vi lite svalka.

Gissa hur den finska pojkvännen T hanterar det? Med ett besök i strandens bastu – som är varm också under den hetaste sommardagen.

Doppen denna sommar har varit få, men desto ljuvligare. Här i Säkylän Pyhäjärvi, Finlands 29:e största sjö, hehe.

Vi äter varsin banan och proteinbar och är efter en lagom lång paus här redo att ta oss an den sista etappen för dagen.

Enligt den lilla research vi gjort har vi insett att det inte kommer finnas någon mat nära nattens boende, så vi planerar in ett stopp på ännu en matbutik för att inhandla kvällens middag. Nåväl, vi fick åtminstone en tjusig lunch!

Vi cyklar, handlar och efter en stund på en slingrig grusväg kommer vi fram till den fina gården vi hittat till via Google maps, Kuralan Kartanotila, som inte fanns på varken något hotellsida eller Airbnb. Och genast tar vi ännu ett svalkande dopp, i Yläne å – den å som rinner till den sjö vi just badat i.

Nu är vi fulländande – igen! Och hungriga, igen!

Det här och en färdig kyckligwrap till middag. Och ännu en återhämtningsdryck, proteinpudding och chips med dipp. Haha. Som sagt, elitcyklisten tar detta uppdrag på största möjliga allvar.

19.38

Här ligger jag, på ännu en ny plats, ännu en skön säng och med ännu en OS-sändning på tv:n. Kan konstatera att det kan ha varit resans vackraste och lättaste rutt idag. Efter två hyfsat slitiga cykeldagar är det väl ändå rimligt med en både enklare och något lyxigare dag. Även om det inte var helt utan äventyr, förstås.

Men det måste vara så här cykelsemestrar är när de är som bäst!


» Cykelresans sista etapp: Yläne–Tarvasjoki 45 km (I REGN!)

FÖLJ:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe