Cykelresans första etapp: Björneborg–Raumo 68 km

Söndag 25 juli – dag ett

Klockan är strax efter nio när vi äntligen trampar iväg hemifrån påväg mot tågstationen i Helsingfors. Det är dagens första tio kilometrar och det känns både pirrigt och fantastiskt att komma iväg.

Packningen är lätt, solen värmer redan och vi har allting framför oss.

I lagom tid kommer vi fram till tåget som redan står inne. T springer iväg för att köpa något att äta och medan minuterna tickar inser jag att våra cyklar är placerade i olika vagnar och hjärtat börjar slå snabbare.

Jag är den som alltid är i god tid för avgående fordon, T är den som kastar sig ombord i sista sekund. Dessutom har jag aldrig tagit med cykeln på tåget tidigare. Hur går det ens till?!

Jag vankar av och an, spanar om vartannat på klockan och efter T. Och där till sist kommer han! Med en kaffe i varsin hand! Herregud tänker jag. Hur tänker han? Ombord kommer vi, och cyklarna, i alla fall.

Och när vi väl slår oss ned på våra platser känner jag en viss tacksamhet över den lyxiga morgonlatten i min hand. Låt resan börja!

Det här med att åka tåg med cykel får bli ett alldeles eget kapitel.

Ett tågbyte i Tammerfors och en och en halvtimme senare når vi Björneborg, staden som på finska heter Pori (förtydligande för den möjligen förvirrade svensken som undrar över skylten på bilden).

Hej och hejdå Björneborg

Att cykelsemestra är ju en speciell typ av semestrande, det inser man snabbt. Jag föreställer mig att städer och strosande genom dem inte riktigt hör till. Därför stannar vi inte heller i Björneborg utan hoppar genast på cyklarna och beger oss iväg söderut. Klockan är redan två så det är bäst att vi sätter fart!

Slutdestination för dagen är Raumo och givetvis vill vi ta den vackra rutten lite närmare havet, på mindre snirkliga landsvägar.

Som bekant vid det här laget är vi ett mer spontant respar jag och min T. Så vi har inte researchat färden desto närmare och dessutom glömt att räkna in morgonens 10 km i dagens totala sträcka.

Lunchplanerna fallerar när vi upptäcker att tåg nummer två, där vi i godan ro tänkt avnjuta en rejäl förberedande måltid, inte har en restaurangvagn. Snällt köper vi istället de enda club sandwichar som finns och konstaterar att det får duga. Längs vägen till Raumo finns nämligen inte mycket till matställen som har öppet denna söndag – och som inte ligger på en allt för lång avstickare.

Det är en av utmaningarna när du sitter på en cykel jämfört med i en bil – en avstickare på 3–5 km enkelväg blir plötligt en ganska betydande sträcka som du eventuellt tvingas skippa.

Hur som helst. Det ska nog gå bra ändå.

Vi når 5 km, 10, ännu omgivna av mysiga hus och trädgårdar och snart kommer vi ut på en otrolig landsväg som tar sig fram bland lummiga skogar och vidsträckta ängar. Inte mycket trafik och jag tänker att vi hittat ett cykelguldkorn i detta land Finland!

Tempot vi håller är lugnt och solen är het. Det gäller att hushålla med energin en sån här dag – vi måste ju orka i morgon också. Vi stannar ofta och dricker vatten, letar upp en liten plats vid vattnet och äter varsin proteinbar.

Den här tröjan måste vara mitt bästa köp någonsin, tyvärr. Jag avskyr egentligen färgen – men tröjan är galet skön och sval. Och vilken kvalitet med sina sju år på nacken. Och den är förstås ruskigt bra att ha på vägarna när man cyklar! Även om jag saknar att ha fickor på ryggen som vanliga cykeltröjor har. Vad beträffar skorna är de bara ett par vanliga Adidas-sneakers, som kändes stabila och bra på min pedaler som har liksom “spikar” så att man får bra grepp.

Pitstop på S-market

Efter drygt 26 kilometer och ett par timmar på cyklarna gör vi ett stopp vid en matbutik. I brist på andra platser. Möjligen skulle det ha funnits något trevligt sommarcafé längs vägen, men det missade vi.

Toalettbesök, vattenflaskor som först dricks upp (+ en resorb) och sen fylls på, och så en banan och ett par lakritsstavar.

Och vilken energikick! Vi flyger fram på fina vägar ända tills vi når den första riktiga grusvägen och jag får uppleva en helt annan typ av cykling.

På tjusiga cykelstigar och landsvägar fullkomligt susar cykeln fram, uppförsbackarna är lätta och i nedförsbackarna glider man långt långt. Men grusvägarna, här har vi en ny utmaning.

Hundraprocentig koncentration krävs för att väja för gropar, stora stenar och andra ojämnheter, samtidigt som du hela tiden skannar efter bästa stället (det som är som mest platt) att hålla cykelns två hjul på. Och i nedförsbackarna vågar åtminstone inte jag gasa på. Det är kanske också kul, fint med variation åtminstone, men när man börjar bli trött och slut är det inte något man direkt jublar över. Lite så är känslan här på grusvägen.

Samtidigt är jag enormt tacksam för våra så kallade gravelcyklar som är gjorda för att klara just den här typen av cykling. Och att vi investerat i väskor som också funkar för detta. De klassiska panniers (väskor som hängs på sidan av hjulen typ) funkar inte lika bra på skumpiga grusvägar.

När vi plötsligt ska svänga av från den lite större grusvägen till en mindre inser vi dock att vi är ute på djupt vatten. Den mindre vägen har riktigt grova stenar och det är den sortens väg man gärna undviker med tyngre cykel för att undvika punktering.

Eller så här: faktum är att vi båda har cykeldäck utan innerslang. De ska vara optimala för att inte få punktering, men i våras fick vi bägge punktering som visserligen gick att laga, men det är med samma däck vi kör nu. Sååå vi är lite försiktiga då vi inte vet exakt hur känsliga däcken är eller hur försiktiga vi bör vara. Dessutom har vi inte ens med oss reservslangar i nödfall om det skulle behövas. Men mekaniken i slangfria däck bygger på att det finns en vätska inuti däcket som genast täpper igen om ett litet hål uppstår.

Vi väljer i alla fall att avstå den grusväg som känns riskabel och tar en lite längre väg. Men får då också passera en vacker stor byggnad! Värt omvägen.

Vuojoki gård som vi fick passera under omvägen.

De sista tunga tjugo

Du klarar så mycket mer än du tror. Det är ett mantra som ska visa sig återkomma till mig under resan och framför allt dessa sista tjugo kilometerna blir det en viktig påminnelse.

Kroppen är slut efter 40 nästan 50 km och jag vet att nu är det bara att plocka fram pannbenet. Jag är ingen tävlingsmänniska vad gäller sport och spel, och mentalt ger jag ganska lätt upp. Men när man sitter på en cykel någonstans mitt ute i ingenstans – då har man inte direkt något val. Så jag trampar på. Ena foten efter den andra. Står man still kommer man inte framåt, men om man trampar lite lite hela tiden så minskar faktiskt kilometrarna som är kvar.

T matar oss med energigels – ni vet sånna tänkta för typ tävlingslopp?! Haha men de hjälper. Varje liten energiboost är välkommen.

Benen är dock inte så trötta som överkroppen. Jag byter hela tiden ställning och växlar händer på styret för att låta ena sidan vila.

Hur långt är det kvar nu frågar jag. Fem kilometer. Och nu går det sakta. Tramp tramp tramp. Trött trött trött.

Nudå? Fyra. Men gud går det inte snabbare?!

Skogen byts tackolov ut till hus och det blir lite mer att titta på. Ärligt talat är det dock svårt att njuta av eller ta in någonting när kroppen befinner sig i detta läge. Det är som om all den sista energin, reservtanken, måste koncentreras på uppgiften i fråga. Här finns inte utrymme för någonting annat – än att cykla och förhoppningsvis komma fram.

Vad som hände sen

Vi rullar sakta in i staden. Parerar glassplitter och börjar spana efter det Airbnb där vi ska checka in. Och där är det! Gömt bland grönskande träd ser vi Haus Anna kika fram. Vi plingar på och mannen i huset möter oss. Han pratar också svenska, är hemskt trevlig. Där kan ni parkera cyklarna, där står de säkert.

Vi packar av och plockar fram de bägge låsen, och börjar leta efter den ena nyckeln. Min nyckel har jag koll på, men den andra?

Efter att noggrant ha letat igenom den minimala packningen konstaterar vi: Ts nyckel är hemma. Mycket typiskt honom. Och irriterad blir jag, i detta läge.

Vi är båda totalt slut. Alla restauranger stängda. Snabbt snabbt letar vi fram närmsta pizzeria. Jackpot! Finns en Kotipizza i gamla stan bara 750 m. 750 (långa) metrar bort. Inte ens dusch hinner vi med. Vi ringer och beställer och lunkar genast mot pizzerian.

Och Raumo är åtminstone sommarkvällstjusigt.

21.36

Herrejävlar. Nyduschad, på en knarrig säng med lakan som sett bättre dagar men just nu knappt får mig att höja på ögonbrynen. Totalt slutkörd efter nästan 80 km på cykel. Känslan är bekant från ett par gånger tidigare, tydliga i minnet. Det är trots allt inte allt ofta jag utsätter mig för utmaningar av denna kaliber.

Och om vi ska vara ärliga visste jag inte att vi hade planerat denna distans för cykelresans första dag. Jag hade räknat med knappa 60. Vilket skulle vara en utmaning i sig då det längsta jag tagit mig fram på två hjul och av egen maskin är cirka 40 kilometer. En gång i livet. För ett par månader sen.

Så dagens lärdom? Distanserna blir tydligen alltid längre. Man tar en liten omväg, man inser att rakaste vägen inte är den härligaste, eller att den vackrare vägen var en jävlig grusväg.

Just i denna stund är det svårt att fokusera på något annat än att kroppen ska återhämta sig åtminstone en aning. Lite lätt illamående.

Några djupa andetag, en stund senare känns det lättare och strax därefter sussar vi sött.


» Cykelresans andra etapp: Raumo–Eura 46 km

FÖLJ:

2 svar

  1. hahah, trots beskrivning av de tidvis strapatsiga i detta har jag nog ALDRIG blivit så avundsjuk på någons reseskildring. drömmer om att cykelsemestra när det passar lite bättre i livspusslet, det blev rätt många mil dagsutflykter när jag var i Dalarna nu under sommaren. annars kan jag njuta av andras reseinlägg och känna att det är väldigt intressant men att jag är väldigt nöjd i mitt eget lilla universum, men att upptäcka OCH få röra sig samtidigt verkar för mig som det optimala. (har en rastlös strapatslängtande kropp). tips om man vill inspireras är Wheels to wander på youtube, ett par som cyklar från Nederländerna till iran med mera. De lever i tält längs vägen. när man sett dem leda sina cyklar uppför galna bergsvägar känns ens egna vardagsstrapatser betydligt mindre! har sträckkollat deras world tour-serie hela sommaren <3

    1. Haha ljuuuvlig kommentar Ulrika!! Jag har ju alltid varit förtjust i att vandra och skidsemestrar, så cykelsemestrande faller definitivt in i kategorin aktiv semester. Men här är ju också tjusningen att man kommer ganska långt på cykel jämfört med till fots, och kan se platser och ta sig från en liten stad till en annan. Funderar på hur en cykelresa norröver skulle vara, men är lite rädd för att avstånden är för långa. Den ursprungliga planen var faktiskt skärgårdsringen i Åbo, men ganska glad att vi skippade – den lär ju vara ganska trafikerad av cyklister under högsommaren :) Det kunde vara något för hösten kanske.

      Och att cykla på Åland vore spännande, några dagar :)

      Tack för tipset, det låter ju otroligt. Häftigt att inte bara cykla galna sträckor utan också dokumentera alltihop i video – de verkar göra det snyggt dessutom 😂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.