Det här är hur torsdagen på Bridges kontor i Indien såg ut. Vi var alla uppklädda enligt det indiska traditionella viset, kvinnorna iförda saris och männen klädda i mondus.
Det här är de flesta av min kollegor här i Indien. Konstverket på marken framför oss är det blomkonstverk man kan se överallt i dessa onam-tider (till och med i matbutiken som är så liten och trång har de mitt i gången lagt ut dessa blomsterblad). Det är för att välkomna den kungen som enligt sagan kommer och hälsar på sitt land en gång om året.
Det är alltså därför man firar Onam och det är en av de största högtiderna här, jämförbart med julen gissar jag. Ni kan läsa mer om det här om ni är intresserade. Det är idag (måndag) som är den huvudsakliga dagen att fira, alla är lediga och äter massor av mat (onasadya) med sina nära och kära.
Det här är Shintu och Aswathi, två kollegor som jag jobbar närmast med. De är en del av vårt marknadsförings-team. Söta tjejer, något år äldre än jag.
Jag tycker de är så galet vackra, med sina enkla men fina håruppsättningar och smycken!
The foreigners. Det här är de två tyskarna som precis börjat sitt internship på Bridge. Judith bor jag tillsammans med och sen Moritz.
Dansen som dansas på Onam var väldigt vacker. Indierna älskar att dansa och sjunga och jag älskar det! Vill ni se ett litet videoklipp som jag filmade av dansen kan ni göra det här.
Och så blev det dags för mat. Vi höll till uppe på balkongen på taket av kontoret och där rullades långa mattor ut och så långa pappersdukar på det. Sen sprang de runt och serverade ‘onasadya' eller ‘meals' på de stora bananträdslöven. Det är en väldigt klassisk typ av maträtt här; massor av små röror, allt vegetariskt, tillsammans med ris och papparam (ett krispigt ‘friterat' bröd). Det är huuur mycket mat som helst och väldigt mumsigt.
Det sötaste lilla barnet. Indiska barn är så söta att jag dör. Förstår ni hur söta barn det skulle bli om jag skulle få barn med en indier?
Och så tillsist jag igen. En tös som varit sjuk hela veckan och så även under denna dag, men onam-firandet kunde man ju inte bara missa!