Bestiger berg i tjugo minusgrader

Det är kanske inte det där typiskt härliga bergsbestigar-vädret när vi vaknar på fredag morgon och möts av en termometer som visar -20. Men himlen är klar och trots många minusgrader och en del vind är det en vacker dag.

Och Kugge är på besök så berget ska bestigas om det så är det sista vi gör!

Att vintervandra upp till Åke på toppen på Dundret är nämligen en av mina favoritsaker att göra i Gällivare. Så hit upp ska vi ta oss!

Vi kommer iväg vid 10-tiden och förvånas genast över att underlaget som är nypistat är ganska mjukt. Jag har aldrig gått hit upp så tidigt på året förut och de gånger jag gått har det varit betydligt hårdare snöunderlag. Att vandra på mjuk snö är tungt för både ben och psyke.

Men början går ändå ganska lätt. Vi tar det lugnt och efter en dryg timma har vi tagit oss upp 3 kilometer och ser äntligen solen.

Har letat fram gamla solglasögon hemma hos pappa.

Kroppen är varm och kinderna rosiga. Men här börjar vinden bli hårdare. Och efter ännu en kilometer når vi till sist den sista kilometern som alltid är den absolut segaste.

Så här ser det ut sista kilometern. Vackert, men vi har hård motvind, trötta ben, nästan slut på energi och… VAR är stugan? Ska den aldrig dyka upp bakom krönet? Mina kinder fryser och jag går baklänges uppför för att skydda ansiktet. Vilket resulterar i en sjuk träningsvärk i vaderna dagen efter. Kan rekommendera om du behöver jobba på vadmusklerna!

Jag varvar mellan att gå snabbt och baklänges och går de sista två-trehundrametrarna in i något sorts läge där jag stänger av allt annat och bara matar på.

Lättnaden när stugan och vindskyddet äntligen dyker upp framför oss! De fem kilometrarna upp hit tar oss dryga två timmar. För att ge en referens så har jag och pappa tagit oss upp på en timma och femton minuter när snön varit mer stabil.

Här har man fantastisk utsikt mot fjällvärlden i väster, men i kylan har man svårt att stanna upp och ta in allt (offrar nästan mina händer för dessa mobilbilder).

Stugan där de serverar kaffe och kakor är bara öppen alla röda dagar men vindskyddet står alltid öppet. Här inne kan man ta skydd från blåsten, tända en brasa om man vill, och fika sitt medhavda fika.

Vi dricker varm oboy och äter tunnbrödsrullar med ost och skinka, och gravad lax. Och Fazers blå choklad till efterrätt.

Aldrig känner man sig lika nöjd som efter att ha bestigit en topp. Trots att man vet att man har hela vägen ner kvar. Det är dock en helt annan, ofta betydligt lättare, sak. Särskilt i snö.

Efter lite vila och mat har vi ny energi och är redo att återvända neråt. Ett protip är också att ha med sig en varm tröja, för på vägen ner får man inte upp samma värme lika snabbt.

En annan jättebra idé är ju att försöka ta sig ner på ett snabbare vis. Många skidrar hit upp, men har man promenerat har man ju inga skidor att swisha ner med. Men how about en plastpåse?! I brist på sopsäckar tar vi med vanliga små soppåsar… Och tja, det går SÅDÄR.

Så här kommer vi inte ner. Men däremot får vi skratta så att vi får ont i magen. Tanken var fin i teorin, i verkligheten not so much. (Soppåsar är jättesmå, särskilt om man har täckbyxor på sig.) Nästa gång får det bli en ordentlig sopsäck – måste vara SÅ kul om man lyckas åka ner här!

Nästa skratt bjuder Kugge på någon kilometer senare.

Ett snedsteg lite utanför pisten och när hon sjunker ner med ena foten tappar hon samtidigt solglasögonen från huvudet ner på skaren. Vinden tar dem genast och de glider iväg någon meter på snön. Och Kugge får kasta sig efter dem. ”Spriiiing Kugge!!” skriker jag i mitt skrattanfall samtidigt som jag plockar upp mobilen för att dokumentera alltihop. Man låter liksom inte ett par antika raybans gå förlorade i djupsnön!

En dryg timma tar det för oss att komma ner och oj vad vi mår då. Älskar den här sortens aktiviteter, hög puls bland vackra vyer med en bra människa och gott fika!

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

6 Kommentarer

  1. 16 februari, 2020 / 18:37

    En så bra utflykt! 😍❄️

    • Jennifer Sandström
      Författare
      17 februari, 2020 / 21:42

      Vi gör om den sommartid!

  2. 16 februari, 2020 / 21:01

    Härligt äventyr.
    Hoppas fingrar och Raybans överlevde ordentligt.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      17 februari, 2020 / 21:41

      Haha ja de klarade sig den här gången 😉

  3. 21 februari, 2020 / 06:02

    Ni har säkert haft det helt sjukt roligt och kan bara tänka mig vilken känsla man har efter något sånt :D

    • Jennifer Sandström
      Författare
      21 februari, 2020 / 09:04

      Haha ja – och så härligt att kombinera en vacker plats med typ träning ☺️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?