Att tappa hoppet om precis allt.

Efter en ytterst trevlig kväll med mina närmsta vänner i Jönköping ligger jag nu i min säng med tankarna. I mitt huvud samlas bilder av människor som går till attack, som är arga, har åsikter, dividerar och diskuterar utan att komma någonstans. Tillsammans med bilder av människor man inte kan lita på, vetskapen om att det alltid finns någon som inte kommer tala sanning till dig.

Det är sånt här som suger ut all energi från min kropp. Det är sånt här som får mig att tappa hoppet om precis allt. Bitterheten infinner sig tillsammans med likgiltigheten. Jag orkar inte med alltihop. Jag vet inte VAD exakt det är som händer i Husby och på andra platser eller VARFÖR. Jag vet inte VARFÖR så många män våldtar. Jag vet inte om man alltid är två om en tango, om alla har något slags ansvar över andra människors välmående. Jag vet inte om jag kan lita på någon som inte alltid talat sanning.

Det är så mycket jag inte vet och aldrig kommer få reda på. Tankarna snurrar och snurrar tills de någonstans inser att nej, det finns inget svar Jennifer. Och där ungefär blir det väl kortslutning.

All jävla ovisshet, oförståelse och olika verklighetsuppfattningar. Vad gör man av allt det?

Jag vill bara känna kärlek, lugn och rycka på axlarna åt livet. Men det verkar som att världen vill annorlunda.

/Jennifer, djupt nere i tankarna och vandrar, alldeles för djupt.