Att se sig själv i spegeln.

Någon frågade mig för ett tag sedan “varför ler du aldrig när du tittar i spegeln?” Jag blev plötsligt medveten om något som aldrig tidigare passerat mina tankar. Sedan dess har jag kommit på mig själv i spegeln, med att se trött, sorgsen eller liksom besviken ut. Man tittar sig i spegeln och kanske tänker man lite flyktigt, åh typiskt en finne igen. eller jösses vad röd och svettig jag är efter gymmet eller oj vilka trötta ögon jag har. Kanske reflekterar man inte alls utan tänker bara hej hej, där är jag precis som vanligt! Men, man ler inte utan ansträngning, eller hur?

Därför är det något jag har börjat med nu! Så fort jag kommer på det, så avfyrar jag ett leende till mig själv. Kanske blir det lite ansträngt och fejk, men då slappnar jag av och ler som jag ler när jag ser någon jag tycker om. Ska sätta upp ett utklippt leende från en tidningen på spegeln så att jag kommer ihåg det oftare!

För ni vet ju hur glad man blir av att möta någons leende? Kan knappast göra någon skada att möta sig själv med ett leende i spegeln.

/ Jennifer, har omedvetet infört en “I love myself”-kampanj i sitt liv!