Att känna med hela hjärtat.

Alltså, saker är ju vad saker är och ibland får man låta det vara så. Även om det känns som att hoppa fallskärm för andra gången fast man vet att man hatade det den första gången då man mådde illa och var alldeles snurrig i flera timmar efteråt.

Ibland säger jag för mycket, oftast har jag väldigt lätt att öppna upp mig. Och jag är urusel på att ljuga. Verkligen alltså. Om någon frågar något ramlar sanningen ur mig innan jag hunnit blinka. Kan jag inte säga sanningen är jag hellre tyst, men två blossande kinder avslöjar ändå allt. Visst är det fint det här med att ha börjat rodna på äldre dar?

Idag drömde jag om hur hösten ska bli. Inte så drastisk, men väldigt fin. Och om något år utforskar jag kanske Spanien. New York kan vänta lite, men det finns fortfarande där. Och Nya Zeeland kommer alltid att vänta på mig.