Årskrönika 2019

Av en slump blir jag påmind om vinterpratarna som går under juldagarna och på årets näst sista dag slår jag igång Fredrik Lindström under 90 minuter. Som alltid alltid alltid ger han mig ett sorts lugn få människor klarar av. Det är som om han har svaret på alla funderingar. En trygg röst som förklarar vår samtid och gör den lite lättare att vistas i. Han stod med som någon jag inspirerades av inför 2019, och hans ord fortsätter följa med mig in i 2020. 

Han pratar om individualismen, vår pågående religion, och det blir så uppenbart varför det alltid är något som skaver. Det är skönt att höra någon annan säga det. Att vi alla egentligen aldrig är riktigt så smarta som vi vill tro. Att vi kanske inte borde sträva efter den ständiga lyckan och självförverkligande.

Det lämnar en hel del att fundera på framåt.

Men om vi ser bakåt, på inte bara året som gått utan också hela 2010-talet?

Är man född på 90-talet har en halv evighet hunnit passera under det senaste årtiondet. Vad som började i en bastu på en fest vi inte var bjudna på, slutar i en parmiddag där allting är betydligt mer förutsägbart och utstakat. Första halvan av årtiondet var extremt kaotiskt i jämförelse med andra halvan. 2014 träffade jag T och det är kanske inte självklart men betydligt mer troligt att livet är åtminstone lite mer stabilt när man är i ett förhållande. Andra halvan har jag dessutom bott i Finland. Alltså berätta det till mitt sjuttonåriga jag och hon skulle nog känna allt hopp försvinna för framtiden. 

Men om det är något som är konstant är det förändring. Livet förändras. Vi förändras. Allting behöver inte vara vad det alltid har varit. Drömmar nås, försvinner, ger plats åt nya. Att flytta till nya kontinenter, att dejta alla möjliga nationaliteter, åldrar och personligheter, att umgås 24/7 och bo med bästa vänner, allt det var underbart. Men allting har sin tid och det finns ingenting som slår att få dela livet med någon.

Och skulle någon sagt att du kommer inte bo i Gällivare (utan utomlands!), du kommer vara kär, och ha ditt egna företag. Då skulle sjuttonåriga jag nog känna: nice. Det var väl ungefär det jag önskade mig.

2010 var året då en extremt osäker men väldigt bestämd, envis och målmedveten tjej vinkade hejdå till allt som dittills varit hennes universum och sa hej till livet. Studiestaden Jönköping var ett smått helvete, en prövning, innan det så småningom blev bättre. Att vara yngst, överviktig och dessutom från Norrland var kanske. Äh jag vet inte. Det blev bra till slut. Vi hade så kul. Festade jämt, pluggade bara när vi var tvungna, lunchade med Fredrik Reinfeldt, var med i lokaltidningen och gick på blind dates.

Började 2010 på en strand i Thailand med min mamma. Och ringen (egentligen mammas) på mitt finger har alltså suttit där i tio år nu.

Äntligen blev det 2012 och det kan väl bara sammanfattas med bilden ovan och videon nedan. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget befann mig på en högskola i Jönköping var detta år, året med de TVÅ utlandsterminerna. Vi skålade in 2012 på en bar i NYC (även i den staden den suddiga bilden ovan tagits, på en av de roligaste klubbarna någonsin, fråga mig inte hur jag tog mig in fast jag inte var 21) och nästa dag flög vi till Kanada.

Och så blev 2012 en röra av nya städer, länder, vänner, upplevelser och jag spenderade mer pengar än jag någonsin gjort. Kanada byttes ut mot Nya Zeeland och herregud vilken dröm. 2012-2014 var utan tvekan decenniets mest spännande år. 

Hela 2012 var som en film, och det började här, i Kanada.

2013 var sjukt mycket glädje (att äntligen vara klar med studierna!) och så äventyret Indien som blev av.

2014 var alla livets känslor. Och München med mina finska och norska kompisar var otroligt.

Sen blev det 2015, en flytt till Helsingfors (well, Esbo) och resten är historia.

Okej det var kanske en massor av saker som hände där emellan. Det var krossade hjärtan, brustna hjärtan, skilsmässor, otrohetshistorier, men också lyckliga hjärtan. Det var gamla bästa vänner, nya bästa vänner och bästa vänner som försvann. Och andra halvan var som sagt betydligt lugnare och stabilare än första halvan.

2015 handlade mest om honom. Först tvingades vi bo långt ifrån varandra och det går ju inte att koncentrera sig på någonting annat då. Sen flyttade vi äntligen ihop igen.

Förutom att jag reste till både Kalifornien och Indien under 2016 så handlade mycket av året om vardag och kanske inte jättespännande saker. Det var dessutom ganska jobbigt att bo Finland.

2017 handlade mycket om weekendresor. Här i Milano! Och att sakta gå över till att bli företagare på HELTID. Som jag längtade.

Och allt mer tid har gått åt att hänga med familj och besöka platser nära. Under 2018 fick jag äntligen se midnattssolen igen och reste till sååå många platser i Finland. Och störst fokus fick såklart mitt företag!

Allting är ju relativt, och även om jag fortfarande ibland känner mig vilsen kan vi konstatera att jag är klart mycket tryggare än den där sjuttonåringen. Också 2019 har handlat mycket om jobb. Men jag har också vågat vara ledig. Och lyssnat till vad den där längtan inom mig egentligen vill.

Det går som sagt inte att sammanfatta ett helt decennium. Jag listade dock tidigare i stora drag vad jag gjort under 10-talet, så här kommer det:

• Tagit studenten i Gällivare
• Läst en kandidat på 3 år i företagsekonomi i Jönköping
• Pluggat utomlands i Kanada och Nya Zeeland
• Internships i Indien och Tyskland
• Blivit kär i en indier – och gjort slut
• Hittat en finsk fantastisk filur och blivit så kär att jag gick med på att flytta till Finland
• Bott ett halvår i Åbo
• … och ett halvår i Göteborg
• Sprungit en mil (obs: bara en gång)
• Lärt mig göra pullups
• Flyttat till Helsingfors och jobbat på ett startup
• Startat företag i både Sverige och Finland
• Sagt upp mig och drivit företag på heltid i två år
• Bloggat regelbundet 5-7 dagar i veckan alla dessa år
• Och går inte att beskriva känslospektrat mellan 18 till 28 år

Vad ska det bli av nästa decennium?

Det sägs att vi överskattar vad vi är kapabla att åstadkomma under ett år, men underskattar vad vi kan göra på tio.

Om man får drömma stort och fritt – och det får man ju, så vet jag åtminstone ett par saker jag önskar av 20-talet.

Så bekymmerfritt som 10-talet varit, så bekymmersfritt blir nog aldrig livet igen.

Men kanske känns det okej.

Gott nytt år <3