Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Det händer ibland att en känsla kommer över mig som en våg. Eller det händer ofta att känslorna bara attackerar mig sådär, ibland av lycka (magiska små lyckorus) och ibland av motsatsen. Men just nu syftade jag på en känsla som är lite svår att beskriva. Det är en känsla av att livet är så himla surrealistiskt där jag befinner mig precis just då.

20140202-141842.jpg

Vet ni vad som gör att jag vågar drömma lite stort och lite galet? Men varför jag ändå inte har en utstakad plan framför mig?
Det är för att jag upplevt det så många gånger, att plötsligt befinner vi oss på en plats i livet vi tidigare bara kunnat drömma om. Och jösses vad läskig den drömmen kunde kännas till en början och inte sjutton visste vi hur vi skulle ta oss dit. Men trots det, så tog vi oss dit, steg för steg.

Det är så jag tänker nämligen. Saker löser ju sig alltid. En gång i tiden drömde jag om att prata engelska flytande, det då stora målet är idag en, för mig, självklarhet. Efter högskolan var min dröm att få jobba utomlands, jag visste inte hur det skulle gå till – men det blev ju som det blev, precis som det skulle.

Jag tänker att jag ska skriva en bok. Folk undrar om vad, som om det vore väsentligt? Folk undrar vad jag ska göra efter Tyskland, åh säger jag och skrattar, det får vi se. Jag tänker att jag vill bo med min kärlek. Jag vill se fler länder. Bo någonstans där jag trivs. Jobba med något jag tycker är kul. Jag tänker att det kommer gå bra för mig. Om några veckor har jag inget boende, men sånt löser ju sig, jag hade ju någonstans att bo när jag kom hit (som min önskan var)! Och jag orkar helt enkelt inte planera så mycket, för vi vet ju ändå inte exakt hur det kommer bli.

Jag trodde nog aldrig att jag i februari 2014 skulle sitta ensam på ett Starbucks i München och mentalt förbereda mig inför mitt nya jobb. Samtidigt som jag var alldeles störtkär i min pojkvän som bodde i Indien. Alltså det är ju ett väldigt uppenbart exempel på varför det är lite meningslöst att planera. Jag tar mig dit vindarna för mig, med hjälp av mina drömmar och önskningar.

Och det jag egentligen ville säga var att den där känslan av att livet är surrealistiskt dök upp alldeles nyss. Det kändes så, här där jag sitter i min orangea halsduk och dricker te (vanilla rooibos, godaste rooibos trots att jag inte gillar det egentligen), i München med min kärlek långt borta.

FÖLJ:

14 svar

    1. Haha vad kul att du snappade upp just det Anna! För att någon har tutat i mig en väldigt liberal syn. Och även om jag är hyfsat emot droger och inte använder några själv, så har jag fått höra att det ska vara hälsosamt för samhället att låta saker vara lagliga istället för att förbjuda. Men folk har ju en herrans massa olika åsikter så jag håller mig helst utanför dessa diskussioner då jag inte är nog påläst för att argumentera för vad jag råkar tycka ;)

  1. Det här med att ha en utstakad plan, det känns ju ganska tråkigt och onödigt. För, som du säger, det kommer ändå inte att bli precis som man har tänkt. Hela grejen med att man i 20-årsåldern ska veta vad man vill göra Resten Av Livet känns ju rätt absurd, tycker jag. Som om man skulle sluta utvecklas och vilja samma sak i sisådär fyrtio-femtio år framöver? Näe. Jag gillar din filosofi! Sätta upp mål, jobba för att uppnå dem, men samtidigt inte planera för mycket och lita på att det löser sig. Det är ungefär så jag jobbar också. Om det känns bra i magen (magkänslan är en bra vägvisare), då kan man ju inte vara helt fel ute!

    1. Ja exakt så Evelin! Det tycker jag är vettiga tankar! Sen om man nu absolut vill ha en plan och följa den så gott det går, ja då är väl det också ok ;) Hur gammal är du? Och jag håller verkligen med dig om magkänslan, den är rätt otrolig ändå! Det är den jag förlitar mig på till 100% när jag tar mina impulsiva beslut.

      Kram!

      1. Precis! Jag är 22 (nästan 23) och blir, om allt går som det ska, klar med min utbildning till sommaren. Vad som händer sen är ganska oklart, så jag har för tillfället en smula framtidsångest. Men en termin i taget – i morgon påbörjar jag en 15 veckor lång praktikperiod och vem vet vad den leder till! På något sätt ska det nog lösa sig, det gör det ju alltid.

        1. Vad spännande med praktik! Då får man ju en lite bättre inblick i vad som passar en :) och du oroa dig inte, framtidsångest har vi alla (haft). Kasta ut några krokar och se vart det nappar? Det kommer gå bra för dig :) kram!

  2. Blir så glad av din blogg och dig… på planet om att våga drömma känns vi så oerhört lika. Kramar från mig som förts ut på äventyr till England

    1. Åh vad glad jag blir av dina fina ord! Tack! Drömmare är bra att vara tycker jag. England? Vad kul! Önskar dig massor med lycka till och tror du kommer få det toppen, vad ska du göra? Kram!

      1. Pluggar här :) galet mycket att göra, men ett bra steg i karriären.. även om det satte lite stopp för mitt love life.. but if it’s meant to be it’ll be :)

        1. Jaa kämpa på, kommer som du säger vara ovärderliga erfarenheter! Usch då, helt stopp eller?? Kram

  3. Jag hittade just hit till bloggen och jag måste säga jag gillar dej väldigt mycket! :) Ditt sätt att skriva är underbart. Det känns som en skön avkoppling att läsa din blogg och jag tänker absolut fortsätta ;)

    (Min egen blogg är lite död och jag jobbar på en ny ifall du klickar dig in på min blogg hahha :D )

    Awesome work!

    1. Åh men! Tack så mycket Mimmi! Jag blir fantastiskt glad av att höra det ❤️ Hur hittade du hit? jag ska kika in på din blogg när jag har snabbare internet (har inget wifi i lägenheten där jag bor tillfälligt). Du kan väl hojta till när du är klar med den nya också? :) kram

  4. Hej! kul att läsa om din drömmar och att du lyckas nå dem, känns som att vi har något gemensamt :)

    kika gärna in hos mig och lämna en kommentar.
    /Emma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.