Jag trodde nog aldrig att jag skulle få sätta mina fötter i ett par platådojjor igen sen den där dagen när jag var bara ett litet barn och min pappa tvingade mig att lämna tillbaka de skyhöga skorna min mamma just hade låtit mig köpa. Men så kom det en dag, då platåskor plötsligt dök upp i butikerna igen och någonstans tror jag att mitt trauma som barn gjort att en förkärlek för dessa skor alltid levt kvar, undermedvetet, inom mig. Så när jag för första gången såg ett par liknande skor någon gång under förra året – ville jag ganska genast ha dem. Och nu så blev de mina, ett par skor med en alldeles låg och lagom platå. Hej babies, vad fina ni är. Kände mig lite ytlig och lite äcklig när jag lämnade butiken, ett par skor rikare och några hundra fattigare. Men så viskade någon i mitt öra att skor faktiskt är livsnödvändigt och jag försökte släppa tankarna om att jag är en bidragande faktor i det här konsumtionssamhället. Jag får inte längre (just nu?) ett rus när jag handlar, jag känner snarare än kvävande ångest. Men när jag tittar ner på mina nya skor kan jag inte låta bli att känna lyckan bubbla inom mig. Herregud så djupt det blev, det är ju bara ett par skor tänker ni och studsar glatt iväg till Gina Tricot (eller vart fan folk nu handlar nuförtiden) och handlar några toppar ni tröttnat på inom ett par veckor.

Ett svar