816 timmar senare.

Det är en märklig känsla att säga hejdå när man tillbringat tjugofyra timmar om dygnet med varandra, i trettiofyra dagar. Trettiofyra, mestadels, underbara dagar. 816 timmar.

Vi stod inne på Landvetter flygplats, precis innan säkerhetskontrollen, och ville liksom inte släppa varandras läppar. Fast än vi ses så himla snart igen. Nu känner jag mig lite svag och undrar hur sjutton jag ska kunna somna i kväll. Känns som en vettig grej det här med ‘ensamtid' ändå. Det är ju egentligen inte rimligt att bli så uppslukade av varandra, fast vem bryr sig om vad som är rimligt och inte när någons närhet känns så bra?

Det är fint hur nära man kan komma någon, men också lite skrämmande. Sårbarheten blir liksom så påtaglig. Plötsligt kan man känna massvis, utan någon garanti för hur det kommer kännas nästa morgon och nästa och nästa. Men det är det som är livet, det är det som är vackert. Och jag måste få skriva om det nu, även om det är nytt. För det händer nu, det känns nu och då spelar i morgon ingen roll.