Så fruktansvärt tråkig

Hej,

Instant feedback får man ju förvandla till instant action. M önskar mer vardag. Och jag sätter mig ner och är alldeles tom på ord. Vad ska jag berätta? Att jag tyckte Italiens låt i Eurovision var det bästa jag hört i år? Tillsammans med Madonnas Future, Maggios Hornstullsstrand och cirka alla andra låtar i spellistan i min spotify som heter 2019-2. Det är 46 stycken, som jag kommer ha tröttnat på om kanske en vecka eller två.

Eller att jag var på gymmet igår och inte ännu kan göra 5 pullups men att jag i princip kan göra 4 och att jag nästan klarade mitt mål och antagligen aldrig hade kunnat göra ens fyra om jag inte hade satt upp det målet i mars. Men gymmet känns annars extremt opepp just nu, så orimligt att de inte har någon ordentligt ac på gymmet jag går? Kommer in och börjar svettas direkt. Känns iofs som om man tränat hur hårt som helst så ska kanske inte klaga. Men skulle hellre bara träna ute nu i sommar. Nog dags att säga upp gymkortet till september.

Eller att jag kommit till en punkt i livet där man i stilla chock reagerar på att det är 7 år sen saker hände. Att det är 5 år sen jag träffade T. Att jag har bott fyra år i Finland. Att livet bara rusar så snabbt fram och så hänger vi flera timmar på instagram, har inte tid att ses och ser på alla säsonger av den ena mer menlösa tv-serien efter den andra. Vi har inte tid för varandra när det enda som gör oss lyckliga är relationer. Jajaja, lyssnar på Henrik Fexeus ”Fingertoppskänsla: en nödvändig manual i social kompetens” just nu och han tenderar ju att sätta griller i huvudet på en.

Eller att jag går runt med en ständig stress om att jag borde jobba mer, trots att det inte finns någon anledning. Men det känns lika orimligt som avsaknaden av ac på gymmet att jag ska gå runt och leva ett liv med 25-timmars arbetsveckor? Vem gör sånt?

Eller att jag är så enormt trött på min egna röst och att jag fattar varför folk tycker att ”bloggare är patetiska och det är ju inget riktigt jobb och hur kan man leva på det där” eftersom jag tycker att jag själv är patetisk. Ungefär som rubriken, så fruktansvärt tråkig. Bloggen är död, ingen läser bloggar länge och det finns absolut ingen framtid med bloggar. Så i panik lägger jag upp mina mest populära reseguider på Pinterest, för man måste sprida sina ägg i alla korgar man kan hitta och jag hörde just i en annan ljudbok att man inte bara kan förlita sig på en kanal utan måste finnas på alla för man vet ALDRIG vad som händer. Och ni hör ju hur motstridigt detta blir och hur det osäkra lilla monstret i mig vaknar till liv och bara tar över utan någon som helst tillåtelse?

Eller alla saker jag funderar på just nu men inte pratar om, för att jag inte vet hur det ska tas emot. Vad ska ni tänka om mig? Dömer ni? Måste man berätta allt om sig själv? Allt man gör? Varenda beslut man tar? Och varför? Allting blir liksom en åsikt, ett ställningstagande och jag känner att jag orkar inte ge fler tips om hur man gör si eller så och orkar inte ta en debatt om varför.

Eller att vi åker på semester nästa vecka och att jag just nu känner mig superledsen över att missa min kusins student. Den där lilla lilla killen som var min absoluta favoritbebis, som nu blivit så stor? Kan bara tänka mig hur hans kära mor, min älskade moster, känner.

Som sagt, åren går, och jag ska nog bara sluta grubbla (högt) nu.

Ps. Är egentligen ganska glad och nöjd och så, men det är ju möjligen ännu tråkigare att läsa om + vi alla går väl runt och bär på massor av konstiga tankar och känslor hela tiden också parallellt till all lycka?

16 Kommentarer

  1. 21 maj, 2019 / 17:09

    Ja, det är så svårt att hitta den omtalade balansen i livet. Går det ens? Förstår din stress och oro, skönt att man inte är ensam med tusen funderingar i huvudet! ;)

    • Jennifer Sandström
      Författare
      21 maj, 2019 / 19:31

      Haha jadu, tack Maya <3

  2. 22 maj, 2019 / 06:53

    Haha, och då skall du veta att när du kommer upp i åren så går tiden ännu fortare! Det finns bara måndagar och fredagar. Nyss bytte jag till sommardäck och hux flux skall vinterdäcken på igen. Så här håller vi på.
    Nej, vi behöver inte jobba mer, det är en allmänt spridd missuppfattning. Tvärtom borde vi jobba mindre! 25 timmar i veckan är precis lagom.
    Bloggen är inte död, tvärtom, din blogg är en av de bästa! Fast jag förstå att du menar bloggar i allmänhet.
    Det gäller bara att ta vara på och göra det bästa av dagen. Igår var det sol och sommar, idag hänger dimman över sjön. Vet du, då får man fina dimbilder!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      22 maj, 2019 / 07:43

      Haha schhhh! Men förutom det, så tack för peppen – väldigt snällt av dig! Och dimma ska man inte underskatta… :)

  3. Johanns
    22 maj, 2019 / 11:12

    Älskar när folk öppnar sig – annars tror man alltid bara att alla är nöjda och trygga i sin lilla bubbla pch att man är ensam som dras med tvekan eller ångest eller vad det än må vara. Och det är man ju inte. <3

    • Jennifer Sandström
      Författare
      22 maj, 2019 / 11:20

      Tack Johanna – blev inspirerad av din kommentar <3

  4. 22 maj, 2019 / 14:20

    Ibland är livet en enda röra, det är då jag ger mig iväg och reser, kanske för att fly vardagen – men det är rutin för mig att ständigt vara på resande fot och aldrig riktigt landa. I like it! Men trivs också med mitt nya liv i Oslo, känns som semester varje dag, hur länge kände du så när du flyttade till Finland?

    • Jennifer Sandström
      Författare
      23 maj, 2019 / 13:34

      Vad mysigt att höra om semesterkänslan i Oslo! Min kompis var just där för första gången o älskade staden. Jag har bara varit där som barn så skulle vilja se det igen! Men kan inte påstå att jag hade samma känsla i Helsingfors, hahaha. Inte kanske pga staden. Men har aldrig tänkt på det så? Låter ju superhärligt!

  5. 22 maj, 2019 / 18:09

    Verkar som om folk fortfarande läser bloggar ändå…och livet går vidare trots allt man missar och alla tveksamheter man känner. Kram från Ghana

    • Jennifer Sandström
      Författare
      23 maj, 2019 / 13:33

      Ja, de där hjärnspökena alltså.. De får för sig de konstigaste sakerna.. :) Tack så mycket Kajsa. Kram!

  6. 22 maj, 2019 / 20:48

    Tror att många av oss känner exakt så. Men inte alla kan sätta orden som du… eller vågar lämna ut den biten av oss själva. Jag lägger alla äggen i en korg, bloggen :). Jag orkar inte riktigt stressen över att behöva vara överallt :).

    • Jennifer Sandström
      Författare
      23 maj, 2019 / 13:29

      Åh men, vilken fint formulerad komplimang Daniela. Dina ord gjorde mig glad!

      Och ja, det måste ju finnas någon rimlighet i det hela också. Inte klokt att stressa över att finnas överallt. Jag längtar efter en dag när jag är lite äldre och så stark i mig själv att allt bara studsar utanpå istället för att sjunka djupt ner i mina tankar ;)

      • 23 maj, 2019 / 13:57

        Ler. Jag är 46 och jag väntar fortfarande på den där dagen när allt bara studsar utanpå. Tyvärr tror jag att det är något som sitter djupt i personligheten. Jag tror att jag alltid kommer överanalysera och stressa över saker. Tur att det då finns de som delar med sig som du, som får en att inse att man inte är ensam :).

        • Jennifer Sandström
          Författare
          23 maj, 2019 / 14:41

          Haha – jag ska fortsätta gå här i den lyckliga tron om att det kommer bli bättre… ;) (Men inser nog att du kanske har rätt, får i så fall ägna mig åt lite mer mediation och självkärlek..)

  7. 26 maj, 2019 / 20:52

    Vilket fint och ärligt inlägg. Vi går alla omkring med de där tankarna och osäkerheterna. Jag fyller 35 år i november och vet fortfarande inte vad fan jag ska göra av mitt liv. Går omkring med en naiv dröm om att ”lyckas” på något vis men har för dåligt självförtroende för att våga satsa. Bor i samma etta jag haft i 15 år, inbillar mig dagligen att mina vänner tycker att jag är asjobbig (vilket jag ju är men jag försöker mörka det så gott det går), nästintill brölar högt av ångest varje morgon för att jag är så trött på mitt jobb och så har jag fått problem med nacken och har hittat gråa hår i luggen så nu är det på väg utför. Hehe.
    Så, ja du ser att du inte är ensam om att känna sig helt lost och ängslig med allt i livet. Men samtidigt så fixar vi ju det här. Visst? Precis som allt annat.

    Kram på dig! <3

    • Jennifer Sandström
      Författare
      28 maj, 2019 / 12:08

      Åh tack fina du! Såklart såklart vi fixar det! Och du får inte ge upp dina drömmar <3 Apropå det så tycker jag fridaylab varit till stor hjälp gällande att identifiera och jobba mot sina mål/drömmar typ. Har du kikat något på det? ☺️ Kanske kunde vara något?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?