Hur det var att bo i Gällivare och vad jag saknar

Det är 7 och ett halvt år sedan jag lämnade och jag har aldrig övervägt att flytta tillbaka.

Jag har kanske råkat tänka tanken ibland, men aldrig på riktigt. Nyligen fick jag anledning att fundera lite extra på min flytt från min hemstad och varför jag egentligen flyttade. Allt jag minns är att jag egentligen alltid längtade därifrån. Jag ville flytta, ville se och uppleva mer, men i ärlighetens namn kom jag faktiskt inte ihåg exakt hur det kändes när jag fortfarande bodde kvar. Det var inte förrän jag hittade en text jag skrev som sjuttonåring som jag verkligen förstod hur starka känslorna var.

För jag minns mitt liv i Gällivare som ganska roligt, eller väldigt roligt. Och ibland hugger det till i bröstet, till exempel nu när vårvintern börjar och vinterlivet är som mest fantastisk eller ibland under sommaren när man kan vandra på alla fjäll, eller när man läser Fredrik Backmans Björnstad och minns känslan av att vara en del av ett mindre samhälle (på ett helt annat sätt än vad man är i en storstad).

Som sjuttonåring var jag dock oerhört trött på att vara placerad i ett fack. Jag var trött på att det enda folk i min ålder brydde sig om var 1. utseende och skönhet och 2. shopping. Och som sjuttonåring är det antagligen svårt att ta sig utanför det där facket, kanske skulle det vara enklare nu – att gå sin egen väg och vara 100% sig själv i det lilla samhället.

Det finns också saker jag saknar. Något som kanske har blivit tydligare egentligen först nu. Det som toppar listan är det som kan beskrivas som att ”svänga förbi någon på en kaffe”. Allt är så nära i Gällivare, och det är så intimt. Du träffar samma folk på gatorna, i butikerna och på caféerna. Vart du än går kommer det alltid finnas ett bekant ansikte och majoriteten av de du möter är mer eller mindre bekanta. Och även om det kan vara tröttsamt så är det också underbart. Att inte behöva planera in kompisdejter veckor i förväg. Att inte behöva lägga timmar på transport. Att bara kunna plocka upp telefonen och skicka iväg ett ”bjuder du på kaffe?” och så är man där på fem, med sin bil eller by foot.

Du är aldrig så ensam som i en storstad du bara bott i ett par år. För plötsligt känner du till gator och berättelser, men staden känner inte dig. Och för första gången i mitt liv känner jag det. Jag känner mig inte ensam, men jag känner mig lite trött på anonymiteten över att bo i en större stad. Och förstås kan man hitta sitt sammanhang, men det tar tid. Skulle jag lämna skulle ingen sakna mig, jag skulle vara glömd på nolltid och om jag skulle komma tillbaka ett par år senare skulle ingenting av det jag hade finnas kvar. Det är lite som att leva i något sorts limbo. Eller det är så det känns. Kanske låter det dramatiskt, kanske är jag lite dramatisk. Men det finns en sanning i det, och jag skulle säga att det är baksidan av att vara en hopeless wanderer (som Mumford and sons sjunger om i en av mina favoritlåtar). 

På Dundrets topp.

För dig som bor i Gällivare eller är nyfiken på det märkliga lilla samhället i norr – har jag ett podcasttips. Du måste spana in min vän Amandas podcast Lev! – om hur det är att leva i Gällivare



Svensk resebloggare, expert på att flytta och bo utomlands. Skriver även om egetföretagande och vardagen. Alltid ärligt, med glimten i ögat. Bloggen är mitt jobb och min passion.


12 kommentarer
  1. Fick mig verkligen att fundera på hur det är att bo i en småstad. Hade varit roligt att prova ett tag men vet inte om jag skulle trivas i längden. Hade jag valt en småstad/ort hade det blivit Smögen där min mamma växte upp, min släkt bor och jag spenderat mycket tid av uppväxten när vi hade kvar mammas barndomshus där.

    1. Kan tänka mig att det är knepigt om man är uppvuxen och trivs i en storstad faktiskt. Och med tanke på ditt reseintresse kunde det nog vara ännu svårare att bo på en mindre plats med inte lika bra connections ;) Smögen är ju såå vackert dock!

  2. Jag har inte bott i en riktigt stor storstad någon gång, men det som du nämner är orsaken till att jag älskar att bo i Åbo! Det är inte ett litet samhälle där man aldrig kan vara anonym, men det är ändå så pass litet att man stöter på bekanta lite nu som då. Att bo uppe i Österbotten hade ju också sina begränsningar när det kom till att ta sig till platser och jag minns hur mycket jag avskydde att alltid ha minst 45 minuter körväg för att ens ta sig till närmsta storstad (som då var Vasa eller Jakobstad, alltså inte speciellt stora städer :)), och för att inte tala om hur lång väg det var till Helsingfors och Stockholm! Jag skulle nog aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka, men en större storstad skulle jag ännu kunna tänka mig att pröva på! :)

    1. Jag kan förstå att du trivs i Åbo – och nu när du byggt upp ett liv där också. Det är ju en ganska behändig och fin stad! Och det är kanske trevligt att åka hem och hälsa på ibland då det inte ligger fööör långt borta :) Kul att höra ditt perspektiv!

  3. Roligt att du tar upp detta! Jag tror att jag vid något tillfälle har haft önskemål om dylikt inlägg. Och tack för tipset om podden, den verkar bra. Puh, hur skall man hinna lyssna på alla bra poddar?

    Jag besökte själv Gällivare i höstas och övernattade på campingen. Det var en positiv upplevelse. Bl.a. åt jag på ett mindre matställe och där var det minsann liv och rörelse och på ICA, tror jag det var, kom jag spontant i samspråk med en man som handlade grönsaker. Någon norrländsk dysterhet och fåordighet såg jag inte skymten av. Men Dundret var dimhöljt och mörkt, ändå körde jag dit upp. Det var också en upplevelse med dimman och det ödsliga.

    Just nu läser jag en debutbok av Elin Willows: Inlandet. Hon beskriver det motsatta, att som inflyttad utan band till den norrländska orten, känna sig utanför.

    I podden säger tjejen som bott länge borta från Gällivare att hon känner att hon en vacker dag kommer att flytta tillbaka men att hon inte har bråttom. Har inte du en liknande känsla ibland?

    1. Det stämmer PJ att det var du som ställde frågan för ett tag sedan – fick mig att fundera lite och sen när jag hittade den där gamla texten jag skrev så växte ett inlägg fram! Tack för inspirationen :)

      Härligt att du inte hade en deppig upplevelse av staden.

      Spännande boktips, det ska jag spana in – tack! Jag har faktiskt inte tänkt så, att jag skulle flytta tillbaka men inte har bråttom. Men vi får se vad som händer med tankarna och känslorna, och livet som sker :)

  4. Jag känner igen det där. Även om Malmö nu ska föreställa vara en storstad så är stadskärnan så koncentrerad att det är oundvikligt att stöta på människor man känner titt som tätt. Det hände inte direkt i Paris. Vissa dagar är det riktigt trevligt. Att känna sig glömd när man lämnar en större stad kan jag också känna igen. Fast jag trivs nog ändå bäst i större städer och saknar den där anonymiteten. Jag ser det mer som ett tillfälle att kunna välja om jag vill vara för mig själv och ifred eller bland folk. Plus att jag nog aldrig skulle klara av det där småstadssnacket och att alla vet allt om varenda invånare. Jag trivs nog bäst i en internationell miljö också. Ibland undrar jag vad tusan jag ens gör i Sverige, haha!

    1. Haha ”föreställa” – Christine, Malmö ÄR en storstad… ;) I alla fall med mina referensramar, men det är klart – jämför man med Paris så fattar jag vad du menar, hehe.

      Och jo, det finns en risk att jag skulle inse allt detta igen om jag bodde i Gällivare ett tag. Antingen skulle jag hitta mitt lugn, eller fly illa kvickt. Vore ett intressant experiment!

  5. Jag känner så igen mig! Jag kommer också från en liten by, och även om det blir tröttsamt med att ha allas blickar på sig och anses konstig så fort man inte är helt som alla andra, så har det ju verkligen sin charm. Man känner sig liksom aldrig så ensam som man kan göra i en storstad. Visst går det rykten och visst är det riktigt jobbigt ibland, men den där tryggheten och närheten är nog värdefullt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *