Writing therapy.

Känner för att tömma huvudet på hundratals ord och bara skriva tills det inte finns något mer att berätta. Känner mig liksom i ett stort behov av en terapistund i form av just skrivande. Öppna upp, rensa ut, ta bort det som inte borde vara där och ge plats åt annat fint där inuti. Jag är så himla trött, eventuellt lite bakis och självkänslan sitter nog kvar på spårvagnen som jag klev av runt 03.30. Saker och ting är helt enkelt så som saker och ting blir. Trevliga kvällar, bra samtal, många skratt, och också många öl, inte så många timmars sömn. Värt allting men aldrig helt optimalt. Självföraktet man bara vill utplåna. En önskan om att inte vara av den känsliga sorten. Att ord kunde studsa utanpå, göra avtryck, men inte fastna inom en. Ångest på alla möjliga plan. Och aldrig något nytt egentligen, bara samma gamla dammiga som alltid funnits där i olika grader. Som allt som oftast också bara poff – försvinner. I stundens hetta kan en känsla vara så jävla stark, det finns liksom inget annat varken före eller efter. Men så kommer perspektivet, det går någon timma, någon dag, ett år och såklart känns det annorlunda.

Och det är märkligt hur det fungerar, skrivterapi. Det hjälper på något vis ännu mer när jag får skriva det här, till er, femhundra fantastiska varelser som kikar in här varje dag och som jag får den fina äran att berätta alla möjliga historier ur mitt liv för. Att ha en grupp människor som er att nå ut till är riktigt häftigt och inte alla förunnat. Nu är det inte alla som skulle vilja det heller, men jag älskar det.

När man får sätta sina tankar på pränt inser man också hur dumma de är i många fall. Träningsångesten är typisk sådan sak som är helt hopplös. Man mår bra av att träna – fine, men att fucka ur mentalt för att man inte hinner/orkar/vill träna under vissa perioder är ju enbart korkat. I feel so fat. I am fat. Fatfatfat. För att sekunden senare ta på en tröja och tycka att det är lite jobbigt att den inte riktigt sitter som förut. De flesta av mina kläder är lite för stora och det är ju sådär kul… Men samtidigt någon form av uppvaknade om att jag inte borde gå runt och tänka dumma tankar om mig själv och min kropp (för att den är inte längre överviktig, den är fin och mår bra). Önskar att vi alla slapp jagas av de här tankarna, oavsett kroppsform och siffra på vågen.

Den här tröjan är ju en av mina favoriter. Måste hitta på något mirakel-fix som kan göra den lite mindre så jag inte ser ut som om jag går klädd i ett tält.

Och så var det med det mina vänner. Det känns redan bättre. Är det något livet lär mig gång på gång så är det för att kunna växa och bli starkare måste man först bryta ihop lite grann. En dag känna sig värdelös för att nästa dag ta över världen. Det är lite så jag jobbar.

Med det säger jag och nallen puss på er, nu ska vi ta tag i den här lördagen och gå till Ica. Eller det blir nog mest jag, nallen brukar inte få följa med utan han kramar jag bara när jag sover.

/Jennifer, älskar skrivterapi och borde göra det oftare!

5 Kommentarer

  1. 28 mars, 2015 / 14:29

    Brukat inte vara särskilt dyrt att få saker insydda hos skräddare runt en hundring skulle jag tro.

    • jennifer
      Författare
      29 mars, 2015 / 09:17

      Ska nog kolla upp det, även om det inte är kläder med jättebra kvalité :)

  2. Johanna
    28 mars, 2015 / 18:51

    Skickar en kram – dumma dumma tankar som inte borde finnas!! (Kämpat en del med liknande tankar själv – men lyckades bli lite gladare när jag började äta mer..och därmed blev lite rundare igen.)

    • jennifer
      Författare
      29 mars, 2015 / 09:17

      Tack Johanna <3 Det är knepigt det där. Kram till dig med!!

  3. Pingback: En helt vanlig aw.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?