För ett år sedan när den sagolika drömmen tog sin början.

Det är precis ett år sen den började, min Nya Zeeland-saga. Och jösses. Inte visste jag då vilket paradis jag äntrat eller vilken dröm jag skulle leva i de kommande månaderna. När jag tänker på Nya Zeeland idag fylls jag med en lyckokänsla som är svår att förklara. Jag minns glädjen som nästan konstant rusade genom kroppen. Endorfinerna som aldrig tycktes ta slut.

Vännerna, äventyren, festerna, skratten. Han som höll mig i sina armar när jag var jättesjuk i feber och fast än det bara var tredje gången vi sågs brydde jag mig inte om att jag var osminkad. Den galna husfesten i det lilla surfparadiset Raglan. Alla filmer vi såg på ihop. Öarna vi besökte, och särskilt magin på Waiheke. När vi mediterade och alla grät hysteriskt. Middagar efter middagar tillsammans med bruncher och luncher och cappuccinos. Gaby blev min första riktigt nära vän. Och Martin. De två svenskarna, såklart. Norrmännen kom allt närmre eftersom och så även min Brittiska Nya Zeeländska prinsessa Chelsea. Plus alla de andra som gjorde drömmen precis så magiskt som det bara kan bli. Som jag minns vår roadtrip på sydön, galen och underbar på alla sätt och vis. Jag minns Mr Farmer och smurf-partyt där vi var utklädda till fyrtiotalet smurfar som tog över Aucklands gator. Födelsedagspartyn, rugbymatcher, promenader, fantastiska vyer, vin, dejter, sjuka historier, kärlekstrubbel och skrattet som aldrig tog slut. Och hostan som heller aldrig tog slut. Shoppingen, när jag köpte kjolen och elefant-ringen som fortfarande är mina favoriter. Mumford and Sons-konserten, Wellington och fallskärmshopp. Sovmorgnar, sena nätter, eftermiddagslektioner, blåst, regn och så jävla mycket lycka.

Och jag minns honom lite särskilt just idag, för det är precis ett år sedan jag såg honom för första gången. På det där dansgolvet. Jag minns det så tydligt. Vad han sa. Vad jag sa. Och resten av vår historia. Som alltid är det finaste med människor och det vi minns, hur de får oss att känna oss. Om vi trivs i varandras sällskap, skrattar ihop och så. Men man kan ju inte bli kär i någon som bor på andra sidan jorden när man är tjugo år gammal. Då skulle jag ju för sjutton aldrig vara här, här i Indien. Livet hade andra planer för mig och vet ni vad jag brukar säga? What if it’s not about the end, what if it’s about the story? Jag sörjer inte att en eventuell kärlek lät sig gå förlorad, jag gläds åt den vackra historien som lät sig utspelas där och då.

Trots det är det svårt att inte känna tårarna leta sig fram i ögonvrårna, och nedför kinderna. Känslorna är en kaotisk blandning av nostalgi och tacksamhet.

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?