Vem man är och inte är.

Det är lördagskväll och jag har kurat ihop mig i mammas mysiga gästsäng. Under ett luftigt och lätt duntäcke med 7 years (Lukas Graham) och Du går nu (Melissa Horns nya) på repeat på Spotify, typ. Tänkte skriva om min dag, men fastnade i allt annat på internet. Ibland kollar jag vad gamla bekanta från Gällivare gör nu för tiden och det är alltid en väldigt märklig känsla. Människorna som brukade vara min omgivning och den värld jag visste om, som finns i min vänner-lista på Facebook men inte är mer än så. Den är en så märklig grej att ha vuxit upp i en stad och sedan liksom helt övergett den. Hur många kan relatera till den känslan?

Det är också en känsla av att inte riktigt veta vem jag är. Någonstans i mig är jag liksom samma Jennifer som en gång växte upp i Gällivare. Men samtidigt är det inte alls samma jag som gjort och upplevt allt jag varit med om. Någon som kan relatera till det?

Det hör väl till de här åren av att vara ung och förvirrad. Eller så hör det till den här livsstilen. Livsstilen som inneburit att flytta på sig var 6:e månad. Skulle inte för något i världen byta bort mina erfarenheter. Och är just nu så himla excited över att bo i Finland – det är det absolut ingen som förstår. Men det är ett land som inte är Sverige och allt som inte är Sverige är faktiskt mer spännande, just nu. Jag vet inte hur det blev så eller varifrån mitt driv att vara utomlands kommer ifrån.

Och visst har hela den här resan gjort att jag känner mig lite lätt identitetslös emellanåt.

Wikipedia skriver såhär om Identitet:

Begreppet identitet är synonymt med ordet självbild och handlar om hur människor uppfattar sig själva. Den kan vara självdefinierad (hur man upplever sig själv, vem man är och inte är) eller definierad av andra.

En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka. Enligt en konstruktivistisk syn på identitet så skapas identitet kontinuerligt i samspel/samverkan med sin omgivning.

Med så många olika och föränderliga omgivningar är det väl inte konstigt att man blir förvirrad?

Jag ser fram emot att stabilisera mig själv litegrann. Och så snart det blir möjligt ska jag nog boka in lite terapi för de stackars förvirrade tankarna och känslorna. Terapi verkar så sjukt hälsosamt, tror fler skulle behöva prova det.