Våra DNA är nästan identiska, men vi lever i olika världar.
I onsdags träffade jag en svensk tjej för en fika inne i stan. Vet inte hur jag ska beskriva det, men det var intressant. Vi lever lite (eller väldigt) olika liv och det är alldeles för sällan man utbyter tankar och idéer med någon som är så olik en själv. Olika? tänker ni. Hur olika kan man vara när man kommer från och bor i samma land? Ja, kanske inte på ett kulturmässigt plan, snarare i värderingar och hur vi lever våra liv.
Hon hade inget emot att beskriva sig själv som hippie – enda nackdelen är människors alla förutfattade meningar. Och I see why man vill undvika dem. Jag har vänner/bekanta som är så inrutade och instängda i sin lilla värld att de aldrig skulle våga sätta en fot utanför den. Dessa människor finns överallt såklart. Hippies som inte kan beblanda sig med kapitalister, moderater som inte kan ha vänner som röstar vänster osv. Medel-och överklassen för sig själv, förorten för sig själv. Och så vidare. Sorgligt.
Jag tänker på när Gina Dirawi som palestinier åker till Israel och umgås med tjejer som är precis som hon – men som hon var nervös för att besöka. Dessutom var hennes besök något unikt, ingen av de israeliska tjejerna hade egentligen pratat med en palestinier innan och vice versa. Och de har en lång historia av krig bakom sig som fortfarande pågår. Men trots detta, kunde de ha vettiga och viktiga konversationer, som inte ens dagens politiker lyckas ha partierna emellan. Jag har rätt, du har fel – ni vet, det som det alltid handlar om.
Det här med att vara instängd i sin egna bubbla har å ena sidan att göra med att det finns en sanning i lika barn leka bäst – men å andra sidan gör det att vi delar in oss i grupper och ser på det som “vi och dom”. Jag tycker det är obehagligt när man börjar förakta människor som befinner sig utanför sin egna bubbla, när man tänker hur konstig någon är, bara för att denne inte följer ramarna och reglerna för de rådande samhällsnormerna.
Jag är så fruktansvärt glad att jag är så öppen som jag faktiskt är. Jag har för sjutton haft en indisk-muslimsk pojkvän, något jag personligen inte såg som så konstigt på (eller ja, det var ju annorlunda och visst är jag skeptisk som fan till kvinnor/män skillnaderna i till exempel Indien, men varje människa är en unik individ) men jag har förstått i efterhand hur unikt det är i “vår värld”. Det var många som liksom hade svårt att förstå det, även om de flesta kanske inte sa något. Och idag bor jag med en finsk man i Finland – när man får höra fördomarna om Finland förstår man att det inte heller är en självklarhet.
Så när jag ser folk dela en video där en man pratar om att man inte kan prata om “muslimska länder” och dra alla över samma kam så är det redan självklart för mig. Att religiösa skrifter är ren obegriplig och oacceptabel bullshit är en sak, men att vara muslim är liksom inte synonymt med att vara en våldsam man som slår sin kvinna eller utför terrordåd. Och det känns konstigt att behöva påpeka det – men tydligen behövs det?
De flesta i min omgivning har sunda värderingar om världen, medmänsklighet och sånt. Men ibland hör jag rasistiska uttalanden och försöker vara snabb att sätta ner foten. Det finns vissa saker som när det kommer till rasism och feminism till exempel som inte är okej – och då kan det verkligen börja ryka ur mina öron. Och vad de flesta skulle behöva är att just ta ett kliv utanför sin bekväma lilla komfortzon. Öppna upp sina små ögon och försöka förstå vad som finns där ute.
Det finns inga rätt och fel – det är det vi måste enas om i ett försök att förstå varandra.
7 svar
Fast att man haft eller har en utländsk partner betyder verkligen inte att man per automatik är öppensinnad. Det finns ju hur många ojämställda relationer där en del av jämställdheten ligger i att man har olika ursprung. Jag förstår hur du menar men känner att det är nödvändigt att påpeka i och med att MÅNGA rasister försvarar sin rasism med “min tjej/kompis/kille är faktiskt från X-land”. Det spelar ingen roll, du kan vara inskränkt och rasistisk oavsett.
För övrigt är min partner utländsk och jag har aldrig sett vår relation som nåt sorts kvitto för hur tolerant och öppen jag är. För mig känns det som ett märkligt resonemang.
Du har kanske en poäng Zoe… :) Kanske onödigt att nämna i sammanhanget. Tycker du att du är tolerant och öppen? Och hur skulle du i så fall beskriva det?
Hmm jag vet ärligt talat inte och tycker att såna här frågor är jättesvåra. Nej, jag röstar inte SD och ja, jag är för stor invandring, nej jag har inga problem alls med vad för läggning människor har, vad för abilities de har eller inte har, vad för ursprung folk har.
Min umgängeskrets är dock rätt homogen. Jag umgås med människor med samma värderingar som jag i mångt och mycket, och rätt mycket samma bakgrund (medelklass) etc. Jag är fördomsfull mot vissa sociala grupper och blir irriterad på mig själv när jag upptäcker det. Mitt största problem är dock ålder – jag åldesdiskriminerar definitivt trots att jag vet att det är fel. Jag bara kan inte ta 22-åringar på allvar när de tvärsäkert vet vad de vill göra i livet, hur saker ska lösas, hur folk “är”. 22-åringar som anser sig vara internationella för att de bott i ett par länder och har backpackat. Jag VET att det är fult av mig att rynka på näsan åt det men jag kan bara inte låta bli att tänka “kom tillbaka om några år när du sett lite mer”. Precis som 30-plusare förmodligen tänker om mig.
Så för mig i alla fall ser jag frågan om man är “öppen och tolerant” som väldigt komplex. De flesta skulle nog beskriva mig så men givetvis har ju jag också en del shitty sidor (som synes ovan ;).
Ah, ser nu att du inte hunnit svara. BRA! Jag kom på efteråt att jag kanske verkade spydig mot DIG och det var på inget sätt min mening – jag har ingen aning om hur gammal du är eller så. Jag försökte bara svara så ärligt jag kunde men så slog det att mina tankar ju faktiskt kunde tas illa emot av någon som de stämmer in på.
Anyways, inget illa menat från min sida i alla fall. Hoppas du har en trevlig söndag!
Haha vad fint att du hörde av dig igen! Läser ofta kommentarerna men hinner inte alltid svara på en gång :) Förstår vad du menar – på något plan är vi ju inte mer än människor. Men ja det var lite roligt med tanke på att jag är 23 ;) Och jag har hunnit bli less på att bli automatiskt dömd efter min ålder – älskar dock att chockera människor genom att efter några månader säga “jag är 23” – eftersom jag med tanke på var i livet jag varit inte upplevts som “sådan”. Kram på dig!
Haha du ser, finns inget jag är bättre på än att trampa i klaveret :D. Mina vänner säger alltid samma sak; “du har fan alltid foten i munnen alltså”. Oh well, jag ber om ursäkt och hoppas att du inte tog illa upp! Och härda ut, så fort du är över 25 så ändras det för dig ;).
Äh jag gillar folk som säger vad de tänker ;) Haha det är så va… Något att se fram emot!