Vackert men sorgligt.

Hösten förvånar mig lite varje gång jag sticker näsan utanför dörren. Så gult gult gult, överallt. Och trots att det inte regnat särskilt mycket känns det så självklart när marken är blöt och löven ligger klistrade mot den. Himlen är mulen och det är liksom väldigt grått bland allt det färggranna. Det är vackert, men det är också sorgligt när allting liksom bara dör. Och snart kommer jag gå ut och alla träd kommer vara helt gråa. Jag har glömt bort hur man överlever det…!

Det börjar bli svårt att vakna om morgnarna nu också. Det är svårt som det är när där finns någon som kramar en med de kramigaste kramarna någonsin. I morse drömde jag en mardröm (drömde himla massa konstigt i natt…) där någon skulle döda mig, jag var tvungen att springa och för att det ska gå lättare att springa måste jag ta av mig täckbyxorna – vaknar av att jag försöker ta av mig täcket så som man klär av sig byxor…. Det är mörkt så jag tänker somna om, men råkar kolla på klockan och inser att den är ÅTTA. Bara att öppna de små ögonen och väcka Mumin med en pussattack.

Apropå drömmar drömde jag också att jag köpte mat från McDonalds och gick in för att äta det på Burger King. Hade sjuka mat-cravings innan jag somnade, det var nog därför. Och jag gjorde det tydligen för att jag var irriterad och ville således irritera BK… :)

Jaja förlåt, jag vet, det finns ingenting så tråkigt som att lyssna till eller läsa om någons DRÖMMAR. T sa i morse att det var intressant men han sa också att jag pratade så mycket att han fick huvudvärk…. He he.