Tryggheten kan vänta.
Jag tittade ner på marken och undrade om det var Sverige. Det såg grönt och platt ut, det skulle kunna vara Skåne. Det kändes bra att vara påväg hem, för det är vad Göteborg känns som för mig nu. Det är en känsla av lycka och pirr som rör sig i magen när jag får åka till staden på västkusten som så många älskar. Jag suktar aldrig efter Gällivare så som jag suktar efter Göteborg, och att åka norröver ger mig nästan alltid ångest i någon form.
Jag har funderat under den senaste tiden att jag nog ska flytta hem ett tag i höst. Smaka på tryggheten någonstans, låta mig själv landa och andas lite. Men sanningen är att så fort jag nådde flygplatsen började jag drömma om nya äventyr. Och när jag plötsligt var omgiven av svenskar och göteborgare vid gaten kände jag ett uns av den där klaustrofobiska känslan.
Kanske räcker en helg. Kanske är det allt jag behöver av Sverige för att veta att det finns ju kvar, tryggheten min är alltid där.
Himlen var så vacker igår kväll. Jag låg och grubblade över livet och tänkte att det är rätt fint ändå, trots att ingenting är perfekt och framtiden står oplanerad runt hörnet och väntar.
Ett svar
Förstår verkligen hur du känner. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver, tycker att Sverige känns för tråkigt ibland och det är så givande att bo i ett annat land, men det tråkiga är att när man väl flyttar tillbaka så blir man liksom lat tror jag. Vänjer sig vid lagomheten och tryggheten, och det blir svårt att lyfta rumpan igen och ta det där klivet. Jag har bott “hemma” i Sverige i fyra år nu efter min utlandsvistelse och ibland saknar jag det jag hade. Kanske får ge mig av igen, när jag får 35-årskris eller så :)