Time well spent.
Vi ramlade runt på kullerstensgator mellan barerna och festade till tidiga morgonen. Det hade hunnit börja ljusna när vi hoppade in i taxin hem och det kändes precis som när man hemma i norra Sverige lämnar klubben vid tvåtiden.
Tappade räkningen på hur många barer vi besökte och försökte besöka med det stora gäng vi var. Men minns namn som: Beverly Kills, Ksar club och Atomic Café. Varav den sista var en favorit, musiken var perfekt, liksom deras mojitos, och de var öppna länge länge om man så önskade.
Någonstans mellan alla barer lyckades vi även hitta en tv och såg straffarna som var i fotbollsmatchen. Såklart.
Och detta var typ vad jag lyckades fånga på bild under kvällen. Jag, finnarna och vår alldeles egna indier Himanshu. Det var dags att presentera Himanshu med en bild på bloggen. Han är himla kul och lever inte direkt upp till stereotyperna av indier förutom när det kommer till att vara ärlig och rättfram, vilket jag tycker är charmigt!
När jag öppnade mina ögon hade det hunnit bli eftermiddag och klockan var närmare åtta när jag åt frukost. Det var kanske världens finaste sommarsöndag, men det gjorde ingenting, det kommer ju kanske fler sådana dagar.
Nu känner jag något sorts vemod över att den här tiden snart är slut. München var så vackert ikväll, temperaturen alldeles perfekt varm fast solen var påväg ner och det var människor som njöt av kvällen överallt. Och njöt det gjorde jag också. Livet har inte varit optimalt här men frågan är om det någonsin blir det? Jag vet inte om det är ångesten i mig som kommer när alkoholen går ur blodet, eller vad jag känner.
Jag vet inte var jag är om en månad. Jag vet inte vilka äventyr livet tänker ta med mig på härnäst. Det är stressande, samtidigt som det är helt underbart.
Och det känns nog bättre redan i morgon igen. Så låt mig få känna såhär ikväll, låt mig få vara alldeles vilsen och känna uppgivenheten i bröstet. Det här får vara en tid av sådant.
