FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Strandhäng, det sista för ett bra tag
Sista sista dagen har precis passerat. Det var en varm och fin dag, på stranden. Jag och min bränna, vi kämpade tillsammans in i det sista. Och vet ni? Jag gjorde en video till er, men vet inte om den är för stor för att ladda upp för det går i alla fall inte. Synd. Jag sa att det var min sista dag och att jag tänkte på allting jag kommer sakna, sanden mellan tårna, palmerna, men framför allt HAVET. I left my heart by the ocean.
Jag känner mig lite som en ensamvarg. Killarna i mitt rum verkar astrevliga, galna men trevliga (han var förresten sjukt full den ena killen apropå min väcknings-incident här för någon dag sedan, inga droger, “drugs would probably have done me good” sa han haha), men jag orkar liksom inte ens. Eller ja trevlig är jag väl, men jag orkar inte göra en sista effort. Orkar inte umgås med någon just nu. Och rummet luktar så jävla mycket killparfym just nu, de var precis här och bytte om för kvällen. En liten parentes bara.
Åt sjukt godaste middagen förresten. Det var sååå mycket mat bara. Men godaste burgaren och hot chipsen (så säger de här, hot chips, för fries, eller pommes, strips, vad ni nu föredrar) på länge! Sista middagen i min ensamhet på länge hoppas jag! Trött på att gå ut och äta ensam nu. Men det var mysigt, en tjej spelade gitarr och sjöng så fint på restaurangen.
Här skulle en vacker solnedsgångbild infinna sig. Men min iphone dog. Det var i alla fall den vackraste solnedgången mina blåa ögon någonsin skådat. En dag ska jag hitta en man att älska och bli älskad av, lika fin som solnedgången över havshorizonten. Det var ungefär allt jag kunde tänka.
Just det. Sen gick jag ut till piren för att se på pingvinerna som kommer in varje kväll. De hade dock inte kommit ännu och jag var alldeles för kissnödig för att orka vänta så jag gick igen. Och DÅ, längs med stranden ser jag en familj stå och kolla på något, pappan bli arg och säger “come, lets go!!” medan barnen protesterar och pappan säger ännu argare “it's just a dead penguin!!”
Hörde jag rätt?
Familjen går. Jag vänder mig om och tittar över stenkanten ner mot sanden. Och där står han, den lille lille stackaren, med huvudet nedböjt. Alldeles död är han den lilla pingvinen!! Vad gör man när man ser sånt? Jag kunde inte tro mina ögon. Hur hade han ens hamnat där? Och bara dött? Bara sådär?
3 svar
Känns som om det är dags för lite annat ex rendröm och Zumba <3 puss puss
Åh havet.. svårt att vänja sig vid att inte ha det nära när man kommer hem :O
Menade inte att vara anonym… det är bara jag, din mor, som tror att det är dags förr lite annat än sol och värme, möte med nya spännande människor och maträtter, härliga städer och stränder etc…. Våran sol gömmer sig bakom snödis så det känns lite mörkt, vinterkylan slår till med jämna mellanrum och påminner oss om dess makt men trots allt kan vi erbjuda en annan form av värme och ett vackert ljus som lyser upp vintermörkret och förutom dina underbara vänner så finns också spännande människor här. Längtar så efter dig… puss puss….