Osymmetrisk.

Det fanns en tid då jag inte brukade gilla det. Då jag såg mig själv i spegeln och önskade att mitt ena ögonbryn inte skulle hänga ner mer än det andra. Eller att de små hålen som hjälper mig att andas skulle vara av samma storlek. För ser ni? Det är inte symmetriskt. Och jag kunde bekymra mig över det där under mina ögon som inte var helt slätt. Varje morgon sminkade jag över de ojämnheter i huden som kunde täckas, gömmas. Och på foton gjorde jag mitt bästa i ett försök att dölja det som inte var så som jag önskade.

Men nu så möter jag min spegelbild och tänker, det här är jag. På alla sätt och vis så är det jag. Det osymmetriska är vackert och skiftningar i huden gör oss levande. Jag har sminkat mig tre gånger de sju senaste veckorna och jag trivs bra med mitt naturliga jag. Läppstift använder jag, för att jag vill. Men jag uppskattar det som finns där och är precis som det är. Och min riktiga hårfärg som har fått ge sig till känna sen en tid tillbaka, den gillar jag också.

Jag ser tillbaka på gamla foton. Hårt markerade ögonbryn. En jämn men onaturlig hudton. Riktigt mörkt hår. En ögonpenna som dolde mina ögon. Timmar framför spegeln. Och jag ser inte mig. Nu ser jag mig, det här är jag.