Öppen för allt.
Allting som är konstant uttråkar. Livet kan vara magiskt, men om det står still på en sagolik nivå kommer vi (jag) att tröttna. Jag behöver, och vill ha, höga toppar och djupa dalar, men mer än det vill jag hela tiden ha förändring. Det är inte det att vardagen tråkar ut mig, men livet liksom. Det måste vara något mer än pengar, alkohol och resor. Men mest av allt måste det nog vara vänner. Jag saknar dem, mina själsfränder hemma i Sverige. Och samtidigt snurrar tankarna i mitt huvud kring vilket äventyr jag ska ta mig an härnäst. Tjugotvå år gammal. Skulle kunna plugga 3 år till. Skulle kunna hitta något nice jobb i Göteborg. Skulle kunna ‘jobba som nanny'. Skulle kunna dra någonstans utan någon som helst plan. Öppen. För. Allt.
Life is either a daring adventure or nothing at all.
Och så viskar en liten röst i huvudet, en röst som är formad av normer och strukturer, det är dags att göra något seriöst nu Jennifer – tänk på framtiden och pensionen – ta och skaffa ett Riktigt Jobb. Men min naiva sida vet ju att allt sådant löser sig och låter i slutändan alltid magkänslan bestämma.
Låter nu tankarna gå vart de vill, samtidigt som jag försöker att inte känna efter så jävla mycket utan mer känna vad magen spontant känner. Och, viktigast av allt, jag tror på att det löser sig på bästa möjliga sätt.
När september kommer, kommer jag sitta någonstans i världen och känna mig rätt nöjd.
15 svar
från någon som är lite äldre än du vill jag säga följande “tänk inte så mycket, unna dig själv att känna dig glad och ALLT LÖSER SIG ALLTID!”
Kram från en som been there done that!
Tack Frida, precis vad jag vill höra från äldre, kloka storasystrar!! :)
Äh, stressa inte med det. Allt sådant kan du göra senare och om du ångar dig även då är det aldrig för sent att börja om. Gör om-gör rätt liksom.
Aaaaah, älskar inställningen – tack <3
Fin kommentar du posta på bloggisen idag:)
Oh, känner igen mig där. Jag drog från Dublin och började plugga för snart tre år sedan (tiden går så sjukt fort) och snart har jag en kandidatexamen. Trodde när jag lämnade Dublin att nu är det nog men det här. Och träffa ju min kille som är bästa stödet i världens och känns mer som jag “hittat hem”. DOCK så börjar jag helt plötsligt känna nu att jag bara vill åka iväg för känns så himla läskigt att börja jobba på riktigt etc. Känner mig liksom inte redo.
Sååå.. vad vill jag komma med detta. Jo att ibland får man helt enkelt göra det som känns bäst. Jobba och skaffa karriär kan man göra hela livet. Kan ha att göra med att det känns okej för mig att inte ha värsta karriären, jag vill mest må bra:)
Kramis!
Jag förstår. Och jag är med dig “jag vill mest må bra” – helt rätt! kram!
känner igen det där
Jag vill dra till London. Vet att jag kommer göra det, måste bara bli klar med dum-gymnasiet först.
Ja ja ja, såklart du kan <3
Det märks ju att du, precis som jag, tror på det här med LOA! =)
Och du har ju tydligt och klart skrivit vad du önskar och du ser det framför dej redan och nu vet du att det bara e att låta det “Lösa sig självt” tills du e redo! ;) =)
Love it! =)
Hej på dig med fräknarna! Jag vet tyvärr inte om jag kan hålla med dig. Jag må ha en inställning som är väldigt lik LOA och jag älskade visserligen boken. MEN tror inte på allt vad LOA snackar om som har med fysik och göra. Det jag tror på är snarare positiv inställning och förmågan att man kan uppnå allt vad man vill. Jag må sväva runt i fantasivärldar och tycka att allt är magiskt, men ibland lyckas människor få ner mig på jorden ;)
Känner verkligen igen mig. Livet måste levas. Ibland stöter jag också på trygga framtidsspöket och ibland får han husera en stund i mitt liv, för hur annars skulle jag ha klarat av 4 år på universitetet. Men just nu är jag urless på hans närvaro och sympatiserar inte alls med hans idéer. Just nu räcker det inte med spontanresor för att göra gråa vardagen mer spännande, själen behöver möta nya människor, se nya bakgator, hitta nya vattendrag att filosofera vid. Inte en vecka eller två, kanske i två år eller så. Min själ har inte levt klart sitt vilda liv, och jag tror faktiskt den av naturen är rotlös.
Sara du skriver så hjärteskärande vackert <3
Haha, för cirka 1½-2 år sedan tänkte jag att jag “borde börja styra upp ett seriöst liv”, för är ju så man ska göra. Nu har jag droppat det helt och lever mer och mer oansvarigt för varje månad som går istället.
Helt rätt, allt löser sig och det är bara att flänga medans man kan ju :)
Jag tycker det låter alldeles riktigt. Oansvarigt är ok, till åtminstone en viss gräns ;) Men ja, det löser sig!!