Och nu räknar vi dagarna.

Jag går på gator som snart inte längre är mina. Jag lyssnar på låtar som kommer påminna mig om allt som är nu, och här. Dagarna går så sakta och vi längtar efter att få flyga härifrån. Trots att vi vet att vi kommer sakna det sekunden som vi landar norröver. Jag ska se bergen på nära håll en sista gång, inte för alltid såklart men för ett tag, nästa helg. Liksom krama dem farväl och säga vi ses snart igen. Och så de fina människorna, de ska också kramas farväl med ett vi ses på Oktoberfest. Min biljett är nämligen bokad för att gå tillbaka hit då. Det känns alltid bra att lämna platser man vet man ska komma tillbaka till. Det kändes som det enda rätta, man kan inte ha bott i München utan att ha upplevt Oktoberfest!

Vad jag ska göra när jag åker härifrån förblir ett mysterium, men jag tänker att det löser sig. Idag är det måndag och två veckor kvar på jobbet. Inklusive en lång-weekend i Lech, de Österrikiska Alperna. Det känns lite bra, mycket förväntansfullt och rätt läskigt, inte Alperna (det känns enbart skönt och fantastiskt), utan att lämna München utan någon egentlig plan.

Jag kommer, bland mycket annat, minnas min födelsedag (bilden) som började med ett fuck off och slutade med efterfest och sleep over med mina nyfunna älskade finska vänner. Början på ett äventyr som slutade så fint trots allt drama.