och jag vet inte om jag är så klok, jag är bara mig själv, en människa i mängden

Det här skrev jag i maj, hemma i Gällivare, men publicerade det aldrig…

Det var ett tag när jag fick rätt många kommentarer om att jag var så klok, eller ja det var väl komplimanger. Jag tog dem som komplimanger i alla fall, som bomullstussar landade de mjukt runt mitt hjärta och värmde gott. Men att vara klok är väl inte särskilt beundransvärt egentligen, det är bara en egenskap precis som alla andra. Och ärligt talat blev jag väl lite less på att jämt vara så klok.

För ibland vill jag vara tjejen som köper en biljett till New York för sina sista ören. Som blir förbannad och ledsen när hon failar en tenta. Som överhuvudtaget failar en tenta. Som handlar exotiska frukter och köttfärs i små förpackningar. Som dansar till nattklubben stänger och missar sista bussen och får gå i 2 timmar för att komma hem. Som shoppar dyra skor och jackor åt höger och vänster och slänger plaggen så fort hon tröttnat lite.

Och ibland har jag varit den där tjejen. När jag tog studenten för 2 år sedan var jag 18 år och levde livet. Klokheten hade jag låtit ta semester. Jag jobbade till 22, festade till 4 och glömde bort att öppna skolböckerna. Jag somnade på något hotellrum ibland och allt för ofta på lektionerna. Jag klippte håret och färgade det rött. Jag försov mig till jobbet klockan 15.00 och efterfestade till tidiga morgonen när jag började ett par timmar senare (inte särskilt ballt). Det var toppen, det var kul och ingenting spelade någon roll.

Men det känns som ett passerat kapitel. Att dansa till långt in på morgonen toppar inte längre listan över vad jag vill göra. Även om det är skitkul ibland. Jag vill resa, se och upptäcka och allt här hemma känns ganska tråkigt. Missförstå mig rätt. Att sitta hemma en kväll och läsa en bok är för mig väldigt mysigt och kan vara något jag föredrar framför en utekväll i Gällivare.

Och visst skulle jag kunna göra allt. Jag skulle kunna hoppa på tåget till Umeå och jag skulle ha en minnesvärd helg! Men pengarna rullar inte in och Nya Zeeland och Aussie väntar på mig.

Så jag vet inte, jag är kanske inte så klok trots allt, jag är kanske bara väldigt bra på att köra mitt race och göra vad jag känner för och prioritera det jag vill. Och de sakerna har väl förändrats lite sedan jag var 17 och smet in på krogen. Nu formas drömmar och mål ständigt i mitt lilla huvud och jag vill inget hellre än att spatsera på vägen för att nå dem!

Två år senare, kanske lite klokare? Men mest bara mig själv.