Och jag svarar alltid ja.

De pratar om “när du är hemma i Sverige igen” och jag tvingas stanna upp för en sekund vad menar du? Det känns som att tvätta ett nyvaket ansikte med kallt vatten. Verkligheten. Uppvaknandet. Hur skulle jag kunna föreställa mig att Indien-sagan kommer att nå ett slut? Livet just nu pendlar mellan dröm och något som inte är lika härligt men fortfarande hanterbart. Hur länge står man ut med Indien? Blir det olidligt efter sex månader? Vill man stanna för alltid efter elva? Sånt vet man ju inte och sånt spelar ingen roll. Vi måste möta morgondagens problem med morgondagens styrka. Just nu fokuserar jag på det som får mitt hjärta att pumpa, det som inte bara håller mig vid liv men som gör mig levande.

Trivs du, frågar de och jag svarar alltid ja.