När vi slocknar precis som stjärnorna, vad vill vi minnas då?

Lägger mig i sängen, tittar ut genom fönstret och låter mina ögon möta de glittrande stjärnorna. Jag vet inte så mycket om stjärnorna, men jag gillar dem. Har hört talas om att de är meteorer som redan brunnit ut och slocknat, men jag förstår det inte riktigt. Hur länge ska de hänga kvar där om de inte finns längre?

Allting har ett slut, alla möten ett avsked. En dag kommer jag inte längre kunna titta upp och se på stjärnorna. Inte för att inte stjärnorna finns kvar, men för att jag inte gör det. Jag hinner nog nämligen först om jag förstått det här med rymden rätt. Vi vet dock inte vad som väntar oss, därför är det ju också hyfsat menlöst att diskutera.

Men vi vet att vi är här nu och vi kan välja vad vi vill göra med oss själva här och nu. Vem är jag? Vem vill jag vara?

Det är mänskligt att fela. Alla tappar bort sig själva ibland. Men glöm inte bort vem du är, och vad du vill. Ett liv, här och nu, vad betyder mest för mig?