När solen gick upp 04.45 över Helsingfors, och mig

Ensam en natt på hotell, i staden där du bor. Fly sitt hem för att finna sig själv.

Är det nödvändigt? Fullkomligt knasigt? Eller högst rimligt?

Vem bryr sig och vad spelar det egentligen för roll?

Hotellkänslan är uppskattad, överskattad och underskattad. Beroende på vem du frågar – och var du bor.

Det är mycket som kan gå fel under ett dygn som ska uppnå fulländad perfektion. Lika mycket som kan bli underbart. Sophia skriver en rad om det “Att en staycation går från att vara en avkopplande paus till ännu en plats att prestera.” och i nästa stycke skrattar jag högt av igenkänning.

Det är måndag när jag bokar hotellet. På torsdag ska jag checka in. Det kom plötsligt och det känns helt rätt. Jag gör upp en vattentät plan. Plockar fram de böcker som ska tas med, och just det en ansiktsmask! Och badsalt! Jag tänker igenom outfits, det måste man alltid göra när man ska iväg en dag eller trettio.

I min kalender skriver jag: läs böcker, kvällspromenad med kameran, handla middag, bada badkar, se Aalto-dokumentär, lyssna på musik.

Allt för att undvika en stund av panik över att det är ett dygn som måste maximeras. Det måste inte maximeras. Så för att släppa tankarna skriver jag ner idéer. Något att luta sig tillbaka mot. Det är ingen att göra-lista, det är en inspirations-lista. Ingenting att följa slaviskt. Men en trygghet.

Kanske gjorde jag allt, kanske gjorde jag inget.

Jag hinner i alla fall med en tupplur, konstaterar att jag inte är särskilt förtjust i badkar alls och somnar tidigt.

Den som somnar tidigt kan också vakna tidigt. Så när jag försiktigt öppnar ögonen och ser att rosa molntussar fyller himlen behöver jag inte kolla på klockan. Det är morgon, solen är på väg upp, och jag med den.

Du skulle kunna tro att det inte är särskilt mycket liv som pågår i Helsingfors innerstad en fredagsmorgon en bra bit innan fem. Och det är det inte heller. Men helt sovande är inte staden.

En och en annan vilsen själ får jag syn på där jag sakta tar mig över kullerstenarna en liten bit österut, mot havet, mot ljuset.

En och annan sopbil dundrar fram på gatorna, lycklig över att vara nästan ensamma.

Och en och annan taxi transporterar människorna hem från efterfesten.

Precis när jag når vattnet så hör jag röster och visst är det väl musik? Snart får jag syn på dem. Ett gäng som fyller däcket på en liten båt i hamnen. Jag ser mot dem och ler, minns alla de där gångerna man befunnit sig i samma rus och fått bevittna solen gå upp eller solen som aldrig gick och la sig på platsen där jag växte upp.

Det finns ingen morgondag, vi är bara här och nu. Och det är allt som räknas.

Båten till höger i bild, där pågår livet.

Havet är stilla och där nedanför oss tar sig en svan förbi.

Sen fortsätter min promenad.

Och staden, den avslöjar vad som hände föregående kväll, då det var både Kristi Himmelsfärd och sommarens första dag.

En och en halvtimma senare landar jag tillbaka på hotellet, redo för frukost.

Men frukosten har inte öppnat ännu och som tur är har jag både en espressomaskin och jordgubbar kvar från kvällens middag.