“May I kiss you?”

För ett år sedan stod jag på balkongen på 16:e våningen med ryggen mot hela Kochi, den lilla staden i södra Indien. Han stod mitt emot och frågade may I kiss you. Och det var vår första kyss. Från dag ett var det intensivt. Det var något man inte upplever två gånger, för skulle det hända igen skulle jag göra allting annorlunda. Kärleken från en indier går inte riktigt att beskriva. Men jag kan säga att det har varit en utmaning att börja dejta européer och framför allt skandinaver, efter min indiska prins-upplevelse. Allt var verkligt där och då, man kunde liksom se kärleken i luften och sträcka ut en hand och röra vid den. Men nu känns det lite som en dröm, eller en bubbla, som liksom hände men inte längre är. Det var fint då och livet är fint nu också.

För ett år sedan kysste han mig och min Indien-saga började på riktigt.

Och detta twittrade jag exakt då:
Jösses ja, jag skulle nog göra om det alla gånger. Även om det var drama lika mycket som det var kärlek.

Och anledning att jag kan skriva om det nu, är för att det känns så skönt att ha gått vidare. Minnena (och blogginläggen obviously) kommer alltid finnas där.