Kvällen innan jag fyllde 23.

Fin kväll. Jag träffade Maria i Gamla Stan och vi gick till Hurru Curry. Det är Indiskas lilla kedja som finns på ett par ställen i Stockholm och serverar ok indisk mat! Dessutom är källaren i Gamla Stan helt gudomlig!

Maria tog första bilden – visste är det mysigt?? Rekommenderar verkligen att gå dit. Hon är förresten världens gulligaste Maria, vi pluggade i Jönköping tillsammans när hon gjorde sin utbytestermin och bor nu i San Francisco. Hoppas jag får chans att åka dit snart och även hälsa på henne!

Jag promenerade hem i drygt tjugo minuter och ni vet, efter stunder av lycka kommer vågor av ångest och sköljer över en. Men jag hade mascara och orkade inte gråta (haha) så jag bestämde mig för att gå ut och springa istället för det är ju den bästa medicinen för sådant. Sprang ner till hamnen längs Folkkungagatan. Älskar att passera människor som är ute och har det trevligt när man är ute och joggar. Med musiken som dunkar i öronen och benen som försöker ta snabba steg för att hinna 5 km under 30 minuter – idag klarade dom det på pricken!

Nu ligger jag och funderar över vad jag åtstadkommit här i livet som 22 åring. I morgon, den 5:e mars, blir jag nämligen 23 år, så det känns liksom lägligt. Jag är nog lite stolt när jag tänker på allt jag hunnit med. Många upplevelser har det blivit.

Känns lite meningslöst att rabbla allt om vad jag hunnit med och så. Men vad är jag mest stolt över? Förmodligen att jag alltid lyssnat till magkänslan och låtit mig själv följa hjärtat när det känts rätt. Jag har inte känt någon prestige, inte gjort saker för att man borde. Jag har flyttat till Indien och flyttat ifrån när jag kände att det var dags. Jag har följt kärleken till Finland och jag har vågat lita på kärleken och att den kan överleva på distans. Jag har gått från en sysselsättning till en annan och kanske tack vare allt kämpande också lyckats ha lite flyt. Jag har varit på botten och lärt mig att gråta inför vem som helst. Men också nått toppen och känt hur bra allting kan vara. Jag har tvivlat, men återfått hoppet. Med åren som går blir man mer och mer trygg i sig själv – och det känns otroligt bra!

Den Jennifer som fyllde 22 år för ett år sedan är knappt samma tös som i morgon blir 23. Jag känner mig fortfarande extremt ung, för att “alla andra” är äldre, men den här insidan har mognat något ofantligt det senaste året. Det känns. Och det känns bra.

Inte som förra året, då jag vaknade och drog på mig en prinsessklänning och ett leende fast jag inombords kände såhär:

Kände mig samtidigt hemsk, och tacksam för alla fina människor som fanns där. Finnarna köpte tårta och överraskade mig, och följde givetvis med på en drink som blev x antal öl och en efterfest och sleepover med hela gänget hos Ari. Jag hade också fått antalet födelsedagsår i rosor från Indien och jag visste bara att jag måste göra slut. Otroligt mycket känslor.

I år känns det mer stabilt och födelsedagsfirandet kommer bli betydligt lugnare. Känns bra det också.