Kärlek.
Kärlek vilket oändligt ämne det är att diskutera. Jag har pratat med mina tjejkompisar (eller internetkompisar som jag brukar kalla dem, 80 tjejer som alltid finns tillgängliga när man behöver dem som mest – helt fantastiskt, men det är en annan story!) om man måste vara upp-över-öronen förälskad när man träffar någon? Måste man känna Det Där Pirret?
Det finns dem som inte har känt det, men som byggt en fin relation ändå. Eller haft ett stabilt förhållande, men senare har det tagit slut och de träffat någon som de känt pirret med. Jag vet inte, man kan ju inte säga exakt hur det ska vara och vi fungerar ju alla olika.
Men om man en gång har känt det där magiska känslor när det liksom gör ont i hela kroppen för att man är så kär – då vill man knappast “settle for less”.
Åh kärlek är så underbart och komplicerat och smärtsamt. Jag gillar tanken om att är det rätt så är det lätt och är det lätt så är det rätt! Men när känslorna kliver in i bilden är det mycket som ska klaffa för att det ska vara enkelt. Särskilt när man reser från plats till plats, åker till Indien och blir kär men inser att här kan jag ju inte bo. Och så vidare.
Hur har kärleken varit för er? Magisk och kittlande? Eller inte så överväldigande? Bara förjävlig och smärtsam? Sen brukar jag tro att, om du tror att du kommer hitta din prins eller prinsessa en dag, så kommer du göra det! Vad jag känner just nu? Jag känner att jag nog aldrig kommer kunna kalla någon för min prins igen.
28 svar
Jag har bara varit kär en gång, jag träffade honom när jag var sexton och det var en sån där kärlek som höll sig i ett par år men inget hände. Nu i efterhand har jag ju insett att han nog tyckte om mig också, men båda var nog för rädda att det skulle förstöra vänskapen vi hade. Nu höll inte den i alla fall, och jag kan gå och fundera på hur det kunde ha blivit.
Men jag drömmer så stort om kärleken och tror att jag en dag hittar min stjärnman! Samtidigt tror jag inte att det bara finns en person därute som är gjord just för mig utan att på rätt plats, vid rätt tillfälle kan man bli kära och tillsammans växa till att vara varandras stjärnpartner :)
Jag önskar att jag hade lättare för att bli kär!
Alltså, det är ju jättemysigt att bli kär (eller förälskad?) titt som tätt – men ibland hade jag önskat att jag inte vara lika mycket eller i alla fall inte lika snabbt, head-over-heels. Det har både för- och nackdelar gissar jag. Blir glad av att höra att du har hopp i alla fall – delar din tanke om att man kan växa tillsammans och rätt tillfälle osv. Kram!
Tre kärlekar! Min första växte fram, från bästa vänner till kärlek. Två år höll det, tills mitt 19 åriga jag flyttade tillbaka till Sverige från Canada och relation brast. Andra kärleken var lite mer passionerad, men ändå inget blixtrande, men kärleken var stor och blev nästan bara större med åren. Fem år senare sa allt BANG, med jävligt stort B. Fyra månader innan mitt bröllop(!!!) med tidigare nämnda kärlek träffade jag mannen som det ÄR meningen att jag ska vara med. I ett virrvarr av passion, attraktion, desperation, lust och längtan flätades vi ihop och det gick inte att ignorera. Jag bröt upp, med allt vad det innebär och idag två år senare inser jag kanske att den där andra kärleken var en otroligt trygg, behändig och ganska olustig kärlek som passade mig då. Nu lever jag med mannen som fortfarande två år senare får fjärilarna att fladdra, som jag saknar efter en timme, och som jag älskar!!! Den kärleken är lite mer “jag”, lojal och trygg, men inte daltande och mesig. Passionerad och livlig, men utan svartsjuka och dramatik. Kärlek kan nog ta lika många skepnader som det finns individer som kan känna den.
Vackert formulerat!
Ps. Jag vet att alla säger det men…… när jag mådde som sämst efter mitt uppbrott, framtiden var ovis, och jag upplevde sann, brutal ångest för första gångerna i mitt liv, så trodde jag aldrig jag skulle vara lycklig igen. Alla sa till mig att tillåta mig själv att läka, och att tiden läker alla sår. Idag: mår jag genuint riktigt jävla bra igen!!!
Det kommer, men det känns jävligt pissigt på vägen, och det finns tyvärr inte tillräckligt med socker i hela världen för att göra den resan söt och trevlig!
Håll ut, tro på dig själv, och om inget annat: fejk it until u mejk it som dom kloka säger !!!!
Fasen vad vackert du skriver Emma!
“..finns tyvärr inte tillräckligt med socker i hela världen för att göra den resan söt.”
“Kärlek kan nog ta lika många skepnader som det finns individer som kan känna den”.
Tack för de fina orden och tack för att du delar med dig – blev alldeles pirrig av att läsa om din kärlekshistoria och hur HAN fortfarande ger dig fjärilar!
Och jag får gåshud och önskar att jag en dag får uppleva samma sak!
Det kommer du få Julia <3
Jag är inne på mitt tredje förhållande. Det första höll två månader, och var nog mer nyfikenhet än kärlek. Det andra höll i 3,5 år och var sprudlande pirr-i-magen-kärlek och jag trodde aldrig att jag skulle känna så för någon annan, och inte heller att det någonsin skulle ta slut. Men så sprang jag in i en annan kille och bara föll pladask. Och jag märkte att han gillade mig med. Men jag kunde inte göra så mycket då jag redan var i ett förhållande, så jag ignorerade mina känslor, ända tills jag inte stod ut längre. Jag gjorde slut och hörde av mig till den här andra killen – som så klart gått och skaffat flickvän. Klart man inte väntar på en tjej som redan är upptagen. Men shit happens. Nu, ett drygt år senare har jag hittat en kille som jag tycker väldigt mycket om. Allt är nytt, och jag tänker inte planera så långt fram som jag alltid gör, utan ta en dag i taget. Han kanske inte är Mr Right, men Mr Right Now funkar bra det med. Jag är glad och det är det viktiga. :)
Det är väl ofta så det känns, “jag kommer aldrig känna såhär igen” och man tror inte att det ska ta slut, men så händer, livet… Mr Right Now låter också bra. Tack för att du delar med dig – älskar att höra dessa storys <3
Jag har varit förälskad två gånger men bara riktigt kär en gång. Sen har jag en killkompis jag älskar så det gör ont och alla tror att jag är kär i honom men det behöver ju inte vara så heller. <3
Åh Caspian, vad fint – jag känner mig nästan kär i mina bästa tjejkompisar!!
Jag tror egentligen jag aldrig vart kär på riktigt..eller kanske en gång men dem andra gångerna tror jag inte det :/ det har lixom ba vart så :)
Natalia, det kommer, det kommer – du är fortfarande väldigt ung. Jag tror jag var sjutton när jag blev kär som på första gången.
så fint skrivet :)
Jag hade några förhållanden före Peter. Halvbra, inte superdåliga, men inte himlastormande heller. Jag tänkte att det nog är så, att man får ta det dålig med det bra liksom. Var ganska krass sådär. Sedan träffade jag Peter, och då visste jag att det var mannen i mitt liv. Hur kan man VETA det??? Går man på doften eller??? Nu, tio år senare, är jag lika kär! :) Men det dröjde ju ett tag innan det inträffade. När vi träffades var jag 28 och han 43.
Alltså åååh. “och då visste jag” – ja hur vet man? Vad fint att du kände så i alla falll. Och älskar att du säger att du nu 10 år senare är lika kär! Kram!
hoppas du får en jätte bra kväll! :)
Hmmpf…var länge sen jag kände det där pirret i magen, kan det ha varit veckorna innan studenten då jag träffade HAN??? Sen var den andra jag KÄNDE STARKT FÖR, men vet inte helt det med fjärliar i magern, kanske med min första riktiga boyfirend jag tog hem???…. Nu känner jag mest åtrå, kärlek, stolthet, och sammanholdning, låter helt trist, men jag tror att vi är ett ganska starkt team =)
Duuu, “åtrå, kärlek, stolthet och sammanhållning” det låter himla bra nog!!
Kram
Var the independent single girl som läst självhjälpsböcker sedan 11årsålder typ och som andades frihet och girlpower; som drömde om Disney-glitter, men enligt mina vänner utstrålade att jag föredrog att ta över världen på egen hand.
Hade några oseriösa stories, men mest one night stands.
Och när jag än en gång skulle utomlands dök Han upp. Kände direkt att han hade alla egenskaper jag någonsin drömt om, men ändå förvånade jag mig själv för han var “inte min stil”.
Men magen sa att han är värd en chans. Och genom tårar lämnade jag Sverige i vintras och skickade ett ledset sms till honom… jag får ju allt jag önskar i livet (ehrm, the Law of Attraction, ni vet…), men denna gången var det inte så. Fick ett fint svar tillbaka och vi fortsatte höras.
samtidigt sa mina vänner att livet ville låta mig prova mina egna råd (“åk! Är det meningen så finns han kvar”).
Idag är han min. Jag blir lugn av honom, trygg i hans famn… och jag tror att han är Han. Vi kan kommunicera, diskutera, drömma, planera… och leva. Han tar mig till Hit, Här och Nu.
Men – Miss Independent har såklart redan planer för sommaren… så distansförhållandet fortsätter. Men samtidigt ger han mig ännu mer glittermagi att uppleva nuet även därborta. Klarade vi början såhär, då hoppas jag att vi klarar sommaren…
Jag ska inte oroa mig, för livet brukar lyssna på ens tankar. Däremot är jag tacksam och tänker bada i förälskelsens härliga känslor tills jag åker igen.
Drunkna i hans ögon, glömma verkligheten, känna kopplingen… vara vi.
Så vackert att jag nästan dör lite hemma i min lugna vrå.
Tack för komplimangen. Klickade på din blogg och blev ännu gladare för komplimangen när jag såg ditt sätt att förmedla känslor i ord.
För övrigt supermysigt att läsa vad andra skrivit… och Jennifer jag veeet, kanske dags snart :)
Klickade också in på Saras blogg nu och blev alldeles överlycklig! Här har hon gått och undanhållit att hon har en blogg och skriver hur fint som helst!!
Och japp Johanna, det är dags – ju förr desto bättre!
Men tack, oerhört fint sagt! :)
Jag har också alltid drömt om Disney-glitter men fått höra från andra att jag nog också mer föredrog att ta över världen all by myself ;)
Åh och håller med Sara – fysjutton vad vackert! så glad för din skull – och önskar er lycka till <3
Ps. Du borde skriva blogg??
Jadu kärlek kan man prata om i oändlighet känns det som
Jag tycker det där är så svårt! Jag har varit ihop med min kille i snart tre år och det är nog den finaste och vackraste jag någonsin brytt mig om. I början man liksom förälskad (sov exempelvis tillsammans i en 90 säng varje natt i två månader… man bah ok…..HUR DÅ?!) men sedan så liksom växte kärleken till något annat. Liksom att man älskar varandra och förälskelsen går upp och ner.
Och det är där det är så himla svårt och för någon vecka sedan så gjorde jag slut med killen (i några timmar) för jag inte visste vad som är rätt, hur det ska kännas? Har kärleken tagit slut liksom? Men så mitt i allt kaos så insåg jag att det jag hade med honom just nu (att saker går upp och ner) skulle hända med vilken annan kille som helst och att om jag inte kämpade för oss nu när det var tufft så kämpade jag liksom inte för mig själv. Nu är vi i alla fall ihop igen:)
Haha bra ämne Jennifer att prata av sig på!
Kramis!
Tina