jag vet inte varför, men det är så det är

Det känns som att jag gått in i någon sorts dvala. Sån djävulsk kontrast från vad mitt liv varit den senaste tiden. Dock väldigt behövligt och skönt. Faktiskt. Så jag gör egentligen ingenting här uppe i norr. Orkar knappt träffa mina vänner. Ligger hellre hemma och filosoferar och spelar wordfeud. Eller umgås med min familj. De betyder mer än vad de någonsin gjort förut tror jag.

Och det känns lite som att Gällivare slukar hela mig och all min energi med sitt mörker och allt vad det är. Så jag låter det vara så och laddar batterierna. Packar ihop alla kläder jag har här. Lägger ner böcker i lådor och undrar när jag ska orka komma hit upp igen.

Det är så konstigt. Jag känner till vartenda gatuhörn här men jag känner mig inte hemma. Och jag vet inte varför. Kanske skulle jag kunna vara lycklig här, eller skulle jag verkligen det? Det finns inte på min karta att flytta tillbaka hit på obestämd tid. Det är väl egentligen inget konstigt med det, det är bara så det är. Vissa bor i norr och andra i söder. Vilken tur att man får göra precis som man vill.