Jag lever för kicken. Precis som du.
Plötsligt kommer dagar då man känner sig bottenlös. Det är inte det att man inte mår bra eller tycker livet är toppen, det är bara det att det känns som man tappat sig själv. Och det kan tänkas att det är ytterst temporärt. För när man mått så bra i så många dagar kan man inte fokusera på hur man mår just en måndag efter alldeles för få timmars sömn. Det är logik, inget annat. Därför lägger jag inte för stor vikt vid dessa känslor. Fast än de är där och det känns småförjävligt just då, men det går ju alltid över. Det är liksom inte läge att ta drastiska beslut. Och egentligen borde man verkligen få stanna hemma sånna dagar.
Å andra sidan känns det som att man varit uppe i det blå alldeles för länge och att det var mer eller mindre dags att ramla ner nu. Eller så är det bara PMS.
Haha, åh, livet med svängande humör alltså.
Kanske är jag bara ung och måste få känna blodet rusa? Kanske är det ok att aldrig vilja stanna upp eller varva ner? Att vilja rusa vidare och aldrig riktigt stänga ögonen och känna lugnet. Jag kan go all hippie när jag är drygt trettio, börja yoga, meditera och hitta mitt inre jag på riktigt. Men just nu, just nu kanske sena nätter och irrationella beslut på impuls är bra nog?
Livet kommer ju inte alltid vara såhär. Man kommer inte alltid vara tjugo och ha alla möjligheter i världen. Och fan vad gött det känns att tänka så. Skrivandet är min bästa terapi, att få sätta ord på virrvarret av tankar och få perspektiv på allt.
3 svar
“Å andra sidan känns det som att man varit uppe i det blå alldeles för länge och att det var mer eller mindre dags att ramla ner nu.”
Exakt så kände jag förra helgen. Jag var som helt apatisk hela lördagen, men insåg mer och mer att det måste få vara så och att det inte är något konstigt alls. Tvärtom kan det vara bra, särskilt om en stärker sina insikter och sin medvetenhet om hur en mår både på kort och lång sikt. Att en har en dålig dag eller två betyder ju inte att en mår kasst överlag – och det är viktigt att ha med sig. Vi behöver känna suget i dalgångarna för att uppskatta ruset på vägen mot bergstopparna. :)
Åh min twitterfilosof! Det känns så otroligt skönt att få höra om fler som känner så emellanåt – “jag är normal!”. Och jag älskar sista meningen!
Hade lite på känn att du skulle gilla den… :)
Och visst är det fint att hitta gemensamma beröringspunkter. Framför allt just den insikten om att det faktiskt är normalt och att VI faktiskt är normala. I alla fall enligt min/vär definition av vad “normal” ska vara… ;)