Det är alltid något som snurrar i mitt lilla huvud, som mer eller mindre bekymrar mig. Det är nog så vi fungerar, en del människor. Man känner så mycket, med hela sitt hjärta. Sympati och empati, sorg och glädje. Jämt. Alltid något. Medan andra vandrar på utan att känna så mycket och det fungerar ju också. Man får helt enkelt handskas med vem man är.
Idag ringde min mamma och vi pratade lite och så sa hon något som fick mig att vakna upp ur min bubbla av lycka. Tankarna övergick i en tornado och plötsligt satt jag och stortjöt. Över hur otroligt hjälplös man är. Mitt hjärta värkte över alla som har det svårt, som kämpar genom vardagen. Inte nödvändigtvis just dem de är jättesynd om, till exempel de som svälter och inte har råd till kläder. Utan jag funderade mer på dem som är nära oss. Jag har det oförskämt bra, det är inte rättvist. Så tänkte jag. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen med alla känslor. Att det inte finns människor man kan hjälpa, att man inte kan hjälpa alla, det måste man finna sig vid. Men det gör ont.
Jag visste inte att jag kunde gråta så hejdlöst för någon annans olycka. Men det kunde jag och det vet jag inte om det är positivt. Man kan inte ta på sig hela världens lidande.
Jag vet inte vart denna sida av mig kommer ifrån, jag vet inte när den blev så extrem som den är i dagsläget, jag blir lite chockerad själv.
Så nu måste jag göra någonting åt det här. Jag har kontaktat lite bättre vetande vänner och de hade massvis med idéer och historier som lugnade mitt lilla hjärta. Nu ska jag ordna någon rätsida på det här. Bidra med min del. För man kan inte rädda hela världen, men man kan göra så gott det går.