Hur vi är när vi är “otroligt svenska”
Det är en morgon, vid frukostbordet. Mormor ringer på mammas telefon, vill kolla läget kring vad de ska hitta på när vi (jag och T) ska göra på något med moster på eftermiddagen. Eftersom mamma äter frukost pratar hon lite men säger att hon ringer upp senare.
En stund går, frukosten äts upp. Moster ringer till mamma. Pratar om hur vi ska mötas upp. Jag, moster och T ska på afternoon tea. Mormor ska träffa mamma, antingen gå på bio eller kika i butiker. Mamma ger telefonen till mig. Moster säger att kusin Felix kan skjutsa dem. Men hon måste prata med honom först. Hon måste återkomma, vi lägger på.
Fem minuter senare ringer moster upp till mammas telefon. Jag svarar. ”Okej vi gör såhär. Felix kör oss till er sen skjutsar Kerstin (min mamma) oss till hotellet.” Mamma har hunnit gå in i duschen så jag säger att jag ska kolla med henne och vi hör av oss sen.
Vi lägger på.
Mamma kommer ut ur duschen.
Mormor ringer och undrar vad som är bestämt och när de ska åka. Och mormor och moster är alltså under hela tiden i samma hus eftersom mormor bor hos dem när hon är här i Göteborg.
Tror att det slutade med att mamma ringde moster en gång till och att mamma sen åkte och plockade upp dem istället för att Felix skjutsade.
När jag säger att vi är otroligt svenska så menar jag ungefär att allting ska diskuteras. (Som svar på ett par funderingar till slutet på det här inlägget…) Fram och tillbaka. Flera gånger. Är vi överens? Fungerar det? Blir det bra? Hur gör vi nu? Ts familj är raka motsatsen, så som man är i Finland. Där diskuteras det inte, saker bara är och blir och görs och bestäms. Och de här motsatserna blir ganska komiska när de syns liksom svart på vitt. Sen vet jag inte om min familj på mammas sida är kanske lite extra virriga och så, men T kollar i alla fall på oss, skakar på huvudet och tänker håhå, svenskar.
6 svar
Aha, det är så du menar. Ja visst, kan vara något typiskt svenskt, alla skall höras och alla alternativ skall utredas, alla skall bli nöjda. Kan bli lite virrigt om ingen äger saken, dvs står som huvudman för en aktivitet.
Eller så är alla så exalterad över att släkten är samlad att det blir sådant surr. ha ha
Huvudsaken är väl ändå att ni trivs och tar vara på tiden tillsammans, vilket ni verkar göra!
Det där tycker jag är en jättebra observation, precis så är det, iaf bland mig, min familj och vänner i Sverige, medan jag märker att hos vänner i en del andra länder är det inte alls så utan de blir mest irriterade på just detta ständiga sökande efter konsensus. Just detta att man stämmer av med varandra, men även att man liksom håller koll på vad de andra gör, tycker jag är typiska drag. Tex: Nu funderar jag på att göra det här, vad tror du om det, passar det med ditt schema, typ.
En annan sak jag tänkt på är att om man föreslår något så ställer man det som en fråga och förväntar sig inte en lång diskussion… Tex: Nu tänker jag vädra ut, vad tror du? Då förväntar man sig väl ett Visst…, och inte ett Men nej, kanske skulle vi göra det senare… Fast tänker att det kanske också kunde vara ett klassiskt kvinnligt drag, att söka konsensus, eller vad tror du?
Intressant att höra! Och jaa tror det kan finnas något i det du säger om kvinnligt drag. Jag kan liksom säga till min kille ”jag tänkte duscha nu?” halvt frågande. Han skulle aldrig fråga mig utan går bara och duschar. Tänker att det nog kan vara mer kvinnligt vs manligt än svenskt vs finskt… :)
Jag tror att vi finlandssvenskar är lite åt det här hållet också ;) inte riktigt lika starkt kanske, men ändå
Haha det kan nog stämma, ni tenderar ju att ligga lite där mitt emellan i mycket ;)
Den gyllene medelvägen ;)