Min dröm var att få jobba utomlands – men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Jag hade inte en aning och det kändes som ett gigantiskt, nästan omöjligt, steg. Jag minns den där våren 2013, när jag snart skulle ta min examen. Plötsligt fanns ingenting och allting framför en. Såhär i efterhand har jag förstått att det är fullt möjlig – det gick ju. Och det måste inte vara så svårt. Att flytta utomlands kommer alltid vara jobbigare än att stanna hemma, men det kommer också alltid vara värt det.
Vissa skulle kanske säga att jag hade tur, eller flyt. Som direkt efter avslutad kandidatexamen fick en praktikplats i Indien. Och visst ligger det något i det. Men vad jag tror har varit absolut viktigast för att mina utlandsvistelser ska ha blivit möjliga är att jag varit öppen. Jag har hoppat på de tåg som passerat mig och inte varit så kräsen. Och jag har älskat det. Indien fanns inte på min karta, men frågan var inte varför, frågan var varför inte?
Bild: Unsplash.
Och hur gör man egentligen, för att rent konkret ta sig utomlands? Det är något vi pratar om i andra avsnittet av Livet utomlands – min och Sandras podcast: Livet utomlands.
Livet utomlands: #2 Hur flyttar man utomlands?
Ett par tips vi pratar om i podden som jag vill highlighta även här är dessa två:
1. Omge dig med människor som gör det du vill göra. Vad du än vill göra är sannolikheten stor att det redan finns någon som har gjort det eller gör det just nu. Leta upp dessa människor. Om det inte finns någon i din närmsta omgivning eller om det är svårt att hitta så är nätet din räddning. Online är detta nämligen betydligt enklare. Att börja följa och läsa om andra som är där du vill vara är det bästa första steg du kan ta.
2. Var inte kräsen. Det är lättare om du är öppen för mer. Men om du har ett mer specifikt mål med vad du vill göra så går det såklart också. Det kanske bara tar lite längre tid eller kräver lite mer jobb. Kom bara ihåg att ibland är det bra att börja någonstans.
Lyssna på avsnittet här.
Min första flytt utomlands gick till Kanada i början på 2012, för ett halvårs studier. Spenderade på vägen dit några drömmiga dagar (och nyårsafton) i New York City. Det var då jag blev lite kär i staden och någonstans inom mig tänker jag att jag kanske kommer bo där en stund någon gång i framtiden.
Ni känner nog igen bron? Bildtexten till den här bilden på Facebook lyder såhär: “När jag hittar the love of my life, ska jag också låsa fast vår kärlek någonstans.”
Väl framme i Kanada levde jag och min kompis lite av en college-dröm. Och det var bara början på många många fler utlandsäventyr.
Don't call it a dream – call it a plan
6 svar
Jag känner att min flytt var lite annorlundare. Har fortfarande inte riktigt sett till någon annan som flyttar för att doktorera, jag kan ju inte vara den enda liksom. Målet med att doktorera var så jag kunde få de där åtråvärda jobben på european commission. Jag var exalterad över att flytta till Alaska, men jag tror inte att jag riktigt visste vilket landskap som finns där. Jag la fram nyheten för min äldsta bror så här: ok jag har ett problem, jag sökte en doktorandtjänst i Alaska i USA, och jag fick den, vad ska jag göra? Han bara skratta och sa ett problem? Jag ser inga problem med det, klart du ska ta den! Nu är jag ju gift så vi stannar nog på denna sidan av pölen ett tag.
Till USA så är det ju en herrans massa pappersarbete man måste gå igenom, och jag har ju tur, att jag är en vit medelklass kvinna tyvärr, det är inte lika enkelt för alla.
Men för att svara på din förra fråga om det är något jag vill ni ska ta upp: saknad, saknad av vänner och familj, vems dröm är det man lever? Jag har missat allt, bästa kompisens bröllop, alla mina vänner som nästan alla har barn nu, barn jag aldrig träffat. Hur lappar man ihop vänskap, vems ansvar är det att hålla ihop vänskapen? Nu har jag ju väldigt bra vänskap med mina vänner med ibland känns det att jag var den där kompisen dom bara försvann. Jag kan heller inte rent ekonomiskt och tidsmässigt sätt komma hem varje år tyvärr. Och så har vi det här med sorg. Min mamma dog hastigt förra året, bara sådär, hon levde på morgonen och sedan levde hon inte längre på kvällen. Här var jag i USA och hade inte ens sett mina föräldrar på två år, hur hanterar man sånt. Hur rättfärdigar man att ens föräldrar går och blir gamla och sjuka utan en i hemlandet, medan man startar upp ett nytt och eget liv någonannastans?
Vilken härligt inställning din bror hade – helt rätt! Och häftigt att du fann kärleken också. Så kan det ju gå. Dessutom kul att ha just en liten annan anledning till vad som tog dig utomlands… :)
Och gällande resten – tusen tack för inspiration och idéer. Det gör samtidigt lite ont i hjärtat, för trots att jag inte bor särskilt långt borta eller varit borta i massor av år – så känner jag igen känslorna. Och förstår att det är något som tynger dig emellanåt!
Jag funderar lite på hur länge man spenderar tiden utomlands för att kalla det flytt, jag skulle nog inte kalla ett halvår eller år för flytt utan mer “spenderade ett år…”. Flytt är för mig en större sak, ett större val. Jag har jobbat på Irland i några månader, men jag skulle ju knappast säga att jag flyttade dit, utan snarare testade på det livet litegrann. Men det är nog olika hur folk ser på det är klart. Men ett par år får det nog vara för att jag ska kalla det flytt. På riktigt.
Jag förstår din poäng. Utlandsterminer skulle jag kanske inte heller egentligen benämna för flytt om man ska avgränsa det. Men man kunde kalla det för tidsbegränsad flytt ;) Min flytt till Indien däremot, den blev ett halvår – men tanken från början var att det skulle vara längre. Jag tänker dock mest att det är upp till var och en, och att det kanske inte spelar så jättestor roll? Men det kunde vara ett spännande ämne att ta upp i podden. Tack för kommentaren Tina, är alltid intressant och nyttigt att höra olika perspektiv! :)
Jättebra tips verkligen!!
Åh men tack Linn! Hoppas du fick hjälp och inspiration i dina tankar om att flytta utomlands :)