Jag har flugit till Luleå för att bila vidare till Gällivare. Men jag måste bara pausa lite här. I väntan på pappas jobbmöte så gick jag genom Luleå för att hitta ett ställe att äta lunch på. Det var ett tag sen jag var här, men mycket är sig likt.
Förutom att det dykt upp ett nytt café/lunchställe längs storgatan. Så snart jag klivit in så fylls mina öron av det ljuva ljudet av norrländska. Särskilt här pratar de så jäkla härligt, ingen har bråttom och det är inte så noga.
Tjejen i kassan uttryckte sig ordagrant “De e bara å hugga in!” när jag betalde för lunchbuffén.
Nu ringer min telefon och när jag öppnar käften så känner jag hur liksom alla stannar upp och vänder sig om, ha ha ha. Är det något jag önskar så är det att jag hade kunnat behålla en bred norrländska (eller åtminstone det lilla jag hade innan jag flyttade), men den är borta med vinden, tyvärr. Den visar sig ibland, i små uttryck och ord.
För övrigt så var detta första gången någonsin som jag gått in på en restaurang och ätit lunch helt ensam. Det är rätt mysigt ändå.