Gällivare – där tiden stannat.
Redan när jag var 15 och skulle söka in till gymnasiet satt jag och googlade på gymnasieskolor i södra Sverige, i Göteborg. Jag mejlade ett par skolor med mina frågor och jag hade en tanke om att lämna Gällivare och flytta söderut. Men mina föräldrar pushade mig inte direkt och det blev aldrig något av det. Så jag blev kvar några år till i min hemstad. Och när nästa chans kom, var jag inte sen att ta den. Direkt efter gymnasiet sökte jag in på första bästa högskoleutbildning, som råkade bli ett internationellt program på högskolan i Jönköping.
Gymnasieåren var dock sjukt roliga år i Gällivare, finns ingenting att ångra där.
Men jag blev inte hon som blev kvar, det fanns liksom en rädsla att man skulle bli kvar här av någon anledning. Och egentligen kan det tyckas ganska självklart nu i efterhand, jag hade ju alltid längtat bort och efter något mer. Det är underligt det där, hur jag haft en sån stark längtan inombords att alltid få komma iväg och se något annat, att jag aldrig stått stilla.
Att besöka Gällivare nuförtiden är dock alltid lika konstigt. Det känns jättekonstigt att komma “hem”. Hur något som är så bekant också kan kännas så främmande.
Det känns som om tiden stannat här. Jag har bott i flera olika länder och städer, krossat hjärtan, blivit kär på nytt, bytt jobb flera gånger och träffat nya vänner på nya platser. Men när jag kommer upp hit till Gällivare, så är allt precis som det alltid har varit. Förutom att det finns ett nytt fint hotell och några bebisar som har tillkommit. Och så är det väl överallt, folk lever sina liv, vardagen rullar på och man är ganska nöjd eller funderar inte så mycket över det. Egentligen borde detta kanske ge en känsla av lugn, men det ger mig lite ångest.
En gammal bild i närheten av huset där jag vuxit upp. Just nu är det lite mer snö.
Vinterlivet, vårvintriga dagar, fjällen och midnattssolen är ren och skär magi. Och det är faktiskt ganska gött att ha allting inom 5-10 minuters räckvidd. Men utöver det, finns det inte mycket annat här som jag finner särskilt exalterande – och då är jag ganska tacksam över att bo där jag bor, i Helsingfors.
11 svar
Åh vilken gullis! Och tre apor var ju ALLAS klassiker på gymnasiet :P
HAHA, det ser ut som tre gymnasie-klassiker på bordet på bilden ;)
Jag förstår precis vad du menar om att det känns som att tiden har stått still när man kommer hem igen. En konstig känsla.
Visst är det, och faktiskt fint att någon känner igen sig :)
Samma här. När jag rullar in i Brålanda i Dalsland på roadtrips söderut så är det som om klockorna stannat. Visst har någon butik slagit igen och någon ny tillkommit men på det hela taget är det… tja, precis som förr.
Och den avslutande känslan när jag rullar vidare är att jag fattade rätt beslut när jag lämnade.
Jo, butikerna slår igen och flyttar och byter namn. I den lokala annonstidningen läste jag idag bredvid butiksannonserna “Vill du ha lokala butiker i morgon? Handla idag!” – kan inte vara lätt att driva business i småstaden :)
Jag gillar how you put it “fattade rätt beslut när jag lämnade” – det är exakt så, och det är ok!
Lite så är det med Åland med. Dessutom VILL jag lite att tiden ska stå stilla där! Jag vill inte att stormarknader ska etablera sig, eller att gamla hus ska rivas. Jag vill att allt ska vara som det var, på gott och ont.
Och jag var nog åxå rädd för att vara den som blev kvar. Även om min värld inte är lika stor som din är min stad iaf betydligt större än den var då.
Jo det är också sant. Här rivs ju hela Malmberget (pga gruvan) och det är ganska tråkigt.
Jag tog för givet (eh det är ett ord va, förgivet?) att tiden skulle stanna även i Göteborg… Well, det gjorde den inte.
Min dröm var att vilja bo här och det är först för 2 år sedan som jag kände så, att jag kan stanna här. Alla utlandsvändor hade fått mig att verkligen uppskatta närheten till familjen.
Nu är min dröm att en av bästisarna (haha gulligt ord) också ska kunna flytta hem. Hon känner inte som du, men jobb och barn gör ju att det kan vara svårt att flytta tillbaka från en annan plats…
Och vad härligt att du fortfarande är nöjd med att bo på en annan plats! Det krävs en del av en för att bygga ett liv på en annan plats.
Jaa, närheten till familjen är verkligen en sak – jag har halva familjen i Göteborg nu så det blir lätt att känna sig mer hemma där nu :) Jag hoppas också på att få bo i samma stad som bästis en vacker dag!!
Hej!
Jag är en kvinna i Västergötland, 60+ som har en stark längtan till Norrland. Problemet är att jag måste ha en människa som har lokal förankring i Gällivare kommun. Är självgående men behöver en kontakt för att ta mig vidare i det nya “landet”. Att bryta upp kan ibland vara nödvändigt men samtidigt ett mkt tufft beslut.
Mvh
Anneli