Flygresan till USA.

11 timmar på flyget mellan Köpenhamn-San Francisco, gick helt okej, även om benen och ryggen protesterar litegrann.

Och såhär var flygresan i punktform:

• Var så imponerad över planets storlek – tidigare när jag flugit har jag aldrig reflekterat över hur gigantiska vingarna är och hur det skiljer sig från ett mindre plan osv.
• Var ännu mer imponerad av det nya skärmarna som varje passagerare har på stolen framför sig, de var definitivt uppdaterade sen sist jag flög, större, mer touch-vänliga – nice!

• Min granne hade ticks, var femte minut snurrade han sina handleder så att de knakade följt av att han rörde först höger sen vänster hand vid pannan. Fascinerande hur irriterande en sådan sak kan vara, och hur märklig en person kan uppfattas som också. Vi utbytte knappt ett enda ord.
• Jag hulkade till filmen En man som heter Ove – för 1. det är en väldigt väldigt sorlig och vacker film och 2. jag är inne i ett extremt känslomässigt läge i livet just nu (utan anledning egentligen).
• Sovtimmar: 2 (trots att jag alltså flög på mitt svenska ljusa dagen, förmodligen tack vare min Ovaer!)
• Spanade (fascinerat!) ut över snöiga bergstoppar när vi kom in i USA från Kanada. (Ursäkta bilden, lite svårt att fota genom frostigt flygplansfönster.)

• Såg också filmen Joy, ganska cool, betyg 3/5.
• Läste drygt 100 sidor av Livet efter dig och är nu hooked.

• Såg på Adele live i London
• Började lyssna på P3 dokumentären Trustorhärvan
• Läste en intervju med Zlatan och Veronica Maggio i SAS flygtidning Scandinavian Traveler, och en intervju med Tilde de Paula Eby i Topphälsa
• Fick helt okej mat, varav ett snack var en polarklämma med renkött!! Norrland <3

Det var det. På hemresan tänkte jag att jag kunde se The Danish Girl och så kommer jag förmodligen ha hunnit börja på Arvet efter dig som är fortsättningen på boken jag läser nu.