Existentiell ångest.

Jag uppskattar samtal och diskussioner som är på riktigt. Om känslor, tvivel, funderingar, sånt man gått igenom och hur man verkligen mår/känner. Eller som häromdagen när vi under lunchen kom in på existentiell ångest, tungt ämne för en lunch liksom.

Det är en sjukt märklig känsla, och väldigt djupa (men naturliga) tankar, när man börjar fundera på vad som egentligen är meningen med allt och varför vi överhuvudtaget existerar. Jag kom senast in på de här tankarna till följd av lite Google-research om klimatförändringarna. Vissa ägnar hela sina liv åt att rädda planeten, vi funderar över hur vi kan leva ett miljövänligare liv. Och ibland kan man fundera: för vem gör vi det, egentligen? För att mänskligheten ska ha en framtid…? Men sen då, vad är poängen med allt?

Och de högre makterna, vad pysslar de med? Varför är vi så övertygade att de finns? För att tanken om att det skulle finnas ett slut är alldeles för smärtsam, sorglig och hopplös?

Bild.

Mitt bland ångesten och tankarna som börjar snurra i ultrarapid så är det två saker som drar upp mig ovanför ytan igen: Dels att dessa tankar finns hos många av oss – jag är inte ensam om att bära på dessa stora frågor. Och så dels tacksamheten. Jag känner mig så himla tacksam över att vara en del av det här – att få uppleva mitt äventyr på jorden! Maybe it's not about the happy ending, maybe it's about the story. Ja, det är det och oavsett vad som händer sen, så är det alltid något att vara tacksam över.

Nu när jag skrivit det här blogginlägget ska jag släppa dessa tankar för den här gången och gå vidare med mitt liv. Men det var skönt att få dela med sig och skriva av sig.