Idag fick jag anledning att bläddra tillbaka lite i mitt arkiv här på bloggen. Letade nämligen efter en bild som en viss radiokanal efterfrågade (jag kommer berätta om det sen). Och jag kände bara hur en härlig känsla spred sig i hela min kropp när jag bläddra genom sidor där historia efter historia utspelade sig på olika platser i den här stora vida världen. Att blogglusten varit som bortblåst på senaste beror nog väldigt mycket på att livet inte varit sådär rosaskimrande och fyllt av magi på senaste. Som det faktiskt brukar vara. Jag brukar beskriva det som livet som på film. Och det är så himla ofta jag känt så under de senaste åren. Inkluderat både smärta och tårar då givetvis, även det som på film. Den senaste tiden har dock varit mest en väntan. Ingenting är permanent, ingen vet vad som händer om en månad och en vecka. Det enda som är konstant är ett flängande schema och en stark längtan.
Jag har läst mer än jag skrivit de senaste veckorna. Det har känts helt fantastiskt. Men jag tror att jag kommer hitta tillbaka till allt det här snart också. Jag tror liksom inte ett bloggande som pågått i över åtta år bara kan upphöra.