Emmas överraskningsfest

Tio över tre är klockan när jag kör in med mammas mercedes i Herrljunga och snirklar mig fram förbi en julskyltning till rätt adress. Mina två vänner väntar redan där och tillsammans gör vi oss i ordning för kvällen. Vi tar på oss våra festliga outfits, drar några varv med mascara på ögonfransarna, knyter ihop våra presenter. Grannen ovanifrån kommer och letar ett par strumpor i garderoben och vi tänker att det är det som gör små orter så charmiga.

Klara, redo, nu går vi.

Strax innan fem kliver vi in genom dörren till hembygdsgården och möter några bekanta och några nya ansikten. Vi kramas, hälsar och är förväntansfulla. Lilla Loui är också där innan festen ska börja, han har just fyllt tre och är djupt koncentrerad på sitt kinderägg. Han undrar nog vad alla göra här, och var är mamma och pappa?

Är de påväg snart? Har hon anat något? Nej, hon har ingen aning.

Vi tänder ljusstakarna som finns i fönstren, släcker ner de starkare lamporna. Nu, nu är de strax påväg. Folk tar på sig jackor igen, någon häller upp ett glas, och vi går ut på gården. Det är alldeles mörkt förutom ett par lampor som lyser upp lite från huset och en julgran som står en bit bort med sina ljusslingor.

Så hör vi en bil rulla upp för den smala vägen. Strålkastarna riktas mot oss. Nu ser hon oss, nu fattar hon.

Dörren öppnas. Vi börjar sjunga.

Sen rusar jag fram och kramar dig och du ropar “vad gör du häääär?”

Och där och då och under kvällen och nästa morgon kände jag att jag inte hade velat missa det för allt i världen. Jag delar så många minnen med den här människan och att få finnas där vid de alldeles mest speciella tillfällena betyder liksom så mycket.

Jag minns morgonen när jag låg på ditt badrumsgolv med halva kroppen ut genom dörren och absolut inte ville gå till skolan. Din speciella resorbshot med salt kvällen innan hade inte verkat så som den borde. Jag minns när vi satt på caféet som inte låg så långt bort från dig och planerade hur vi skulle ta över världen. Och jag minns när jag kom hem från Kanada, vi inte setts på flera månader och ni stod där på stationen med en välkommen hem-skylt.

När jag tänker på dig, på oss och våra minnen så ser jag ditt skratt, vatten med frysta hallon, massor av second hand-fynd och så mycket kärlek.

Jag älskar att du pratar innan du hunnit tänka, att du är den pyssligaste jag känner och att du kan vara lika stolt över dina vänners bedrifter som över dina egna. Och visst blir inte livet alltid som man tänkt sig men det blir ganska bra ändå och vi blir äldre och vi blir klokare och kom ihåg att vad du än drömmer om att göra så är det möjligt. Jag vet att du fixar det.

Emma, grattis på din 30-årsdag.