Det som inte dödar det härdar.

Jag är, som ni kanske förstått, av den ynkliga sorten när det kommer till att vara sjuk. Jag blir liksom lätt lite rädd för vad det kan tänkas vara som smärtar i kroppen osv. Men när andra börjar oroa sig för mig, då blir jag plötsligt tvärtom. Nej, det är inte så farligt. Det blir nog bra snart. Och jag vågar inte uttrycka min oro på samma sätt, för det känns ju jättejobbigt att ANDRA ska behöva oroa sig för en?

Det här med att inte ha någon matlust whatsoever är helt nytt för mig. Jag har sedan födseln älskat mat på alla sätt och vis. Och nu helt plötsligt känner jag inte för att äta. Jag kämpar för att få i mig lite kalorier så att jag inte ska falla ihop platt på marken eller tyna bort helt. Men som tur är så är jag ju inte direkt undernärd, hehe.

I eftermiddags sov jag i tre timmar. Och nej, det kändes inte direkt som ett friskhetstecken.

Ska gå till läkaren i morgon igen. Men, ni behöver i alla fall inte oroa er – det ska nog bli bra det här tillslut.

Kämpa Jennifer! Det finns alldeles för många människor som har det värre än du.