Det här är min största rädsla.

Det finns nog de som skulle beskriva mig som modig. Jag har gjort fallskärmshopp och åkt till Indien på egen hand. En del av mig har kanske någon sorts mod. Men det finns en del som är betydligt mer klen och rädd.

Jag är rädd för att vara själv när det är mörkt och sova själv i ett hus.

Jag tror mina föräldrar är halvt medvetna om hur skräckslagen jag var som barn. Att jag inte vågade sova själv på övervåningen när jag, efter mycket tjat, tillslut fick mitt rum där. Men jag var ännu mer rädd för att överhuvudtaget vara ensam i vårt stora hus. Det var också något skamset över det hela – jag vågade aldrig berätta hur rädd jag var. Underligt kan jag tycka nu. Varför vågar man inte berätta sådant?

Kan det ha varit i tioårsåldern, jag minns inte. Jag kunde komma hem från skolan, sätta mig i snödrivan utanför vårt hus (det var vinter och kallt) och låtsas att jag hade glömt nyckeln för att jag inte vågade gå in. Det var mörkt och huset var skräckinjagande. De gånger jag vågade mig in var jag särskilt rädd för trappen till övervåningen och jag brukade kika mot den lite försiktigt som om jag väntade på att något skulle dyka upp… Källaren var också väldigt obehaglig kring den där åldern.

Jag sov första gången ensam i vårt hus (och ett hus överhuvudtaget) under förra sommaren, tror jag. Vilket kändes som ett stort steg. I en lägenhet känns det liksom mer ok.

Jag minns hur jag som barn tänkte, kommer jag alltid vara såhär rädd? Hur ska jag klara av att ha en egen familj och bo i ett eget hem? Jag minns även hur lättad jag blev när jag senare insåg att det var något som försvann med åldern.

Nu ligger jag i min säng, i Indien. Ensam i vårt hus (mina roomies är bortresta) som är bottenvåningen av ett tvåvåningshus. Ett par bor ovanför. Till höger om min säng är det bara ett par meter till grannarna, jag kan höra de väldigt tydligt. Några meter “bakom mig” bor vår landlord, som jag kan höra lika tydligt. Ändå var jag så himla orolig inför den här dagen, att vara och sova ensam.

Men i förrgår så sa jag till mig själv, herregud Jennifer, du är för sjutton vuxen och varför skulle du inte klara av att sova en natt ensam i ditt hus? Skärp dig! Så jag la ner tankarna om att ta in på ett hotell (eh, ja..) och ligger nu här och har klarat kvällen över min förvåning. Alla lampor är tända, jag har slutat lyssna till märkliga ljud, jag klarade till och med ett strömavbrott under 30 minuter (det var bäckmörkt) och ska nu ta och sova. Jag litar på att min kropp och mitt sinne tar hand om mig och ger mig vänliga och mysiga drömmar.

Som jag brukar säga, det är okej att vara rädd – så länge man inte låter det hindra en!

/Godnattkramar från Jennifer som känner sig stolt över att bemästra en av sina rädslor (peppar peppar ta i trä tänker hon i samma veva och hoppas att natten går lika smidigt…)