Det är kanske en kliché men då får det väl vara det

Det finns alltid ett litet motstånd inför varje stundande resa. En väska som ska packas, en pojkvän som kommer saknas, stress i kroppen och en känsla av att även om det inte är något storslaget som väntar så är det en bit utanför den annars så trygga och allt för bekväma zonen. 

Det kan vara nya människor, nya platser, förväntningar från andra, och kanske är det också något som kickar igång adrenalinet, så som skidåkning.

Och ofta är det intensivt. De flesta av mina resor är sådana. Ibland för att det är jobb, andra gånger bara för att det är så jag gillar att resa. För upplevelserna, platserna, människorna. Vila kan man göra på betydligt tråkigare och mer bekanta platser. 

Så jag åker iväg. Ångrar mig nästan. Är trött när klockan ringer. Saknar någon att sova bredvid som absolut mest första kvällen. Men människan är konstig eller egentligen mest smart på det sättet, hon vänjer sig snabbt. Sällskapet blir snart en självklarhet. Den tomma sängen om natten inte längre obehaglig. En tidig morgon ganska skön. 

Och ur allting växer något som skulle vara omöjligt att uppnå utan allt detta. Varje gång glömmer jag det, och så mot slutet slår det in i mig som en plötslig havsvåg. Salt i ögonen. Bubbel i hjärtat. 

Det är allt det där som fastnat i mig. De intryck som borrat sig in som allra djupast. Skrattet som gör ont i magen. En berättelse om något vi delar. En annan som avslöjar de olika världar vi kommer ifrån. Jag öppnar upp mig och det studsar och ger någonting tillbaka. Vi är inte bara olika kulturer, vi är olika åldrar och bär alla på våra bagage. Vi har olika drömmar, olika åsikter och ända hittar vi någon sorts gemensam grund. Samtalen tar inte slut och det finns så mycket att fråga, så mycket att ta reda på. 

Flygplansmotorerna går igång, vi accelererar, lyfter och från himlen tittar fullmånen ner på mig. Marken kommer längre bort under oss och jag anar formerna av skarpa berg bort mot horisonten. Nere i dalen ligger ett molntäcke som syns i det starka månskenet. I ögonvrån någonting som skulle kunna vara en tår och antagligen också är det. För att det alltid blir så här. För att en resa alltid är värd den. För att den gör något med mig som inte riktigt är möjligt på det där gatorna som finns hemma. 

Det är en av de där få stunderna då ingenting annat spelar någon roll.