Tre lärdomar från min tredje alpresa

Jag minns första gången min kille lurade med mig till Alperna för en skidresa. Det var endast tack vare honom som jag klev upp på ett par skidor igen efter några års paus. Han älskar sin snowboard. Och vad gör man inte för kärleken?

Kommer dock vara honom evigt tacksam för att han tvingat mig upp i backarna och pushat mig ner för dem. Känslan, glädjen. Ja, oslagbart.

Och visst var jag nyfiken på Österrikes snöklädda berg (hur de kändes på sommaren visste jag ju redan) men jag var också lite rädd, för skidåkningen. Här snackar vi liksom berg och backar på 2-3000 meters höjd.

Så gissa förtjusningen när man kommer dit, tar gondolen upp och inser att wooow – här uppe bland de högsta topparna kan man åka på enkla, fina och BLÅA backar?! Jag fixade även några röda backar redan då, och nu tre år senare får jag inte panik över att befinna mig i toppen av en svart backe. Jag vet att jag kan ta mig ner, kanske inte njutningsfullt, men jag klarar det.

Och utvecklas gör man antagligen lite hela tiden!

Läs mer: 10 tips för din skidresa till Wagrain-Kleinarl & Ski amadé

Från den här resan, min tredje skidresa till alperna, plockar jag med mig dessa tre lärdomar:

1. S-O-L-E-N

Det var ett mörkt Finland jag lämnade i förra veckan, för soliga berg just söder om Salzburg. Ganska snart fick jag upptäcka att solglasögonen som jag kastat ett snabbt öga på där hemma när jag packade, skulle ha behövts här. Men ni vet, när man kollar ut genom fönstren här hemma i januari så känns solglasögon jäkligt avlägset.

Lärdom nummer 1: solglasögon behövs alltid i alperna, liksom solkräm (vi åt alltså alla luncher utomhus i strålande solsken).

Amanda och fler i sällskapet hade inte heller haft en tanke på solglasögon. Men hon hade i alla fall snören till sina handskar, DET måste jag också införskaffa.

2. Ingen pjäxa är den andra lik

Första dagen var tyngst. Benen gjorde ont, av pjäxorna. Fötterna domnade bort. Skidorna ville inte följa med. Allting kändes lite fel och inte alls lika nice som det gjort bara ett par veckor tidigare på Dundret.

Kunde det vara snön som är så annorlunda? Snön är visserligen lite annorlunda och mina ben må vara hyfsat otränade för en heldags åkning i kilometerlånga backar. Men ett byte av pjäxor och även av skidor gjorde skiddag nummer två och tre betydligt härligare.

Så lärdom nummer 2: pjäxorna och skidorna spelar stor roll (ja, jag trodde kanske att det var “lite skitsamma” och “inte så noga”) – och olika märken/modeller sitter antagligen olika bra.

Och att köpa pjäxor online är inte att rekommendera (jag gjorde just detta och fick nu ångra det djupt – så går det när man är lite för exalterad och har noll tålamod). Fick tipset om butiker där man kan testa pjäxorna (alltså åka med dem) och om man inte är nöjd får man byta. Ett tips är kanske också att hyra ett visst märke/modell och sen veta vad du vill ha/behöver om du planerar att köpa. Rätt sorts strumpor och underställ som inte går hela vägen ner på benet är tydligen också A och O.

Jag har en del kvar att lära. 

3. Friendship goals

Det här var egentligen första gången jag åkte i en så pass stor grupp som 8-9 stycken. Det var lite annorlunda (lite svårare att hålla koll på hela sällskapet), men det var framför allt sjukt roligt.

Sista skiddagen gled vi runt i ganska långsam takt nedför backarna, tog många och långa fotostopp och glömde nästan bort tiden. Det kändes som om vi bara var en grupp vänner som var ute och lekte. Och då slog det mig, skidresa med ett kompisgäng? JA TACK!

Lärdom nummer 3: att åka skidor med andra är ett extremt bra sätt att umgås på (all väntan i alla liftar till exempel, då är det nice med bra sällskap).

Just nu ser det dock ut att bli jag och T som svischar ner för sköna backar någon gång i mars. Han har tagit fram en budget och jämför just nu Polen, Österrike och Frankrike. Vi får se vad det landar i.

Läs mer: tips på 5 bra skidorter i Österrike