“Det är i alla fall en fin plats att gråta på.”

Indien är inget land man åker till och tycker att allting är toppen. Inte när man kommer från ett västerländskt land som ligger i framkant, ett land som i tävlingen om vem som har det bäst faktiskt slåss om platserna på prispallen. Då är Indien ganska jobbigt kan jag tala om, det liksom går en på nerverna så fort det får chansen.

Och vi kan säga som såhär, att ha mens i Indien gör allting så jävla jobbigt. Inte på grund av själva mensen, utan snarare på grund av den sinnesstämning som följer med.

Så, här satt jag och grät hejdlöst idag. Och stannade upp mitt i gråten bara för att konstatera, det här är i alla fall en fin plats att gråta på. Det kändes nästan dumt att gråta när det var så vackert. Men sen flaxade de gigantiska kråkorna förbi och jag påmindes än en gång om vart jag befann mig. I det landet som är så smutsigt att allt vitt har en gråaktig nyans.

Om vi ska vara nöjda och tacksamma över något då? Ja då kan vi glädjas åt att jag var vacker idag, vackrare än vanligt tydligen. Men inte fasen hjälper det när man vill skrika av frustration.