Det är du som är en idiot.

Efter en måndag utan mat så blev det tisdag och eftermiddag. Som tidigare dagar på kontoret var det återigen dags för mig att fatta telefonen och ringa jobbsamtal. Det hade varit smärtfritt hittills. Ända tills den här tisdagen. Det är mitt första samtal för dagen och någon svarar. Jag ber om att få prata med vd:n och det får jag. Allting börjar väldigt lugnt och trevligt men tar av någon underlig anledning en plötslig vändning.

Jag har mina teorier om hur hen är som person, man kan liksom spekulera i oändligheten. Men vare sig hen är nyskild, vaknade på fel sida, precis fått ett besked om cancer, förlorat massor av pengar, har det tufft på företaget eller kanske bara är jävligt bitter för att hen var tvungen att jobba just nu medan ALLA andra är på semester – så har hen ingen rätt att bemöta mig så oförskämt. DET FINNS LIKSOM INGEN ANLEDNING. Jag förstår att du får många samtal. Men har du en telefon och svarar i den så får du fan bete dig också.

Jag hade nog kunnat ta en del skit, faktiskt. (Eller förmodligen inte, men något av den mildare graden hade jag kanske klarat av.) Men det den här människan sa tog fan priset för oskyldiga anklagelser och oförskämdhet.

Och när man lägger på luren efter ett sådant samtal. Och är i en, redan som det är, rätt känslig situation. Så är det helt okej att man börjar gråta som ett litet barn. Man får en kram. Torkar tårarna. Sakta, sakta återhämtar man sig. Sen tvingas man att ständigt påminna sig själv om vad citatet på bilden säger.

Som alltid, så önskar jag av hela mitt hjärta, att jag inte tog så hårt på saker och ting. Min väldigt förstående och pedagogiska chef (ja, du Sukesh) hade ett bra samtal med mig och sa att man har alltid ett val – antingen så låter man andras påhopp likt detta påverka en, eller så är man stark och väljer det bättre alternativet och ignorerar det. Så många gånger jag önskat att jag kunde ignorera saker. Det är svårt. Här någonstans känner man sig inte direkt som tjugoett år gammal, snarare tolv, och med så lite skinn på näsan att det gör nästan ont.

Men folk är idioter och jag kan tycka att det egentligen är konstigt att vi fortsätter förvånas över det?

En del av det jag skriver, skriver jag just för att påminna mig själv. För att få ner det på “papper”, skicka ut det i cyberrymden och låta det ligga där som en för evig påminnelse till mig själv. Och så är det även med detta. Hur kan man egentligen ens låta en så ovärdig person påverka en så? Det låter så himla enkelt, att bara inte bry sig. Men det är alldeles för ofta som det där inombords, det där mitt emellan hjärtat och magen någonstans, inte lyssnar till någonting man försöker säga. Ibland lyssnar rentav ingenting i kroppen på en. Men man fortsätter kämpa. Slåss. Fortsätter lära sig. Växa. Bli bättre. Snart så, snart så kanske.